tisdag 17 november 2015

I en säng på en flygplats. Bingen är säkert 240 bred och med tjocka täcken. Planen startar 300 meter härifrån och hörs inte.

Läser om Paris, analyserna och livet fortsätter som vanligt. Min fru ska fika med en flykting. Det är vackert.

Livet måste gå på. Det stora problemet. den här hösten. är att alldeles  för mycket energi läggs överallt på problemen, då det trots allt handlar om att leva.

Att läsa Facebook gör en onekligen trött. Två hundra analyser, de flesta från folk som aldrig sett eller varit i en flyktingförläggning, men analysera ska alla göra och de leder till motanalyser.
Kort sagt, oftast slöseri med tid och kraft. Man blir mest trött av att behöva läsa allt. Man kanske ska fråga sig vad man kan göra?

Det är 21 grader här. Det är märkligt att ha sommar i november. Det gör något med en.
Om två timmar flyger vi igen, en kort tur. Det märkliga är att flyget, som tar 40 minuter, är billigare än färjan som tar sju timmar. Det är mycket man inte förstår.

Häromdagen träffade jag en kvinna som menade att Lidl hade den bästa pommesfritten. Det var raka besked på mitt Söder där alla är helt absurt vegetariska och kravmärkta.

Det finns en rädsla, vare sig det gäller maten eller politiken, som fortplantar sig och krånglar till livet. Jag tycker folk idag är mycket räddare för allt än säg för tjugofem år sedan. Är det inte avgaser, är det maten, är det flyktingar,, är det... Det är som ett rädslospektrum förflyttas och blir allt bredare.

Jag säger det igen. Att handla, göra, tar bort de mesta av rädslan. Att sitta i sin boning, inte röra sig, inte handla, göra något, ökar rädslan med kvadraten på inaktiviteten.