Landskrona fotofestival
Det har varit en lång dag. Den började med att jag kände en slags förtvivlan över livet, över en kompis som gick i land. Jag kände en slags avundsjuka, ilska på mig själv. Nu är det natt. Jag har kört genom landet, har cykeln bakpå bilen och jag går hemåt. Järnvägsgatan, en klassisk gata. Den går från Teaterparken där Landskrona fotofestival har sitt högsäte.
En taxichaufför sover över ratten. Jag ser min skugga på gatan, en splittrad man. En man med många tankar på samma gång.
Jag har varit med på invigningen av Festivalen. En gata med bilder, smart upplagt, vänligt, lindrigt sagt, mycket vänligt. Thomas H Johnsson och hans kumpaner har gjort ett hästjobb och lyckats.
Det är en vacker natt och jag tänker på Medelhavet. Landskrona, denna stad som så mycket påminner om Berlin, helt makalöst vacker, mild i sin omfamning av människan, lider bara av ett fel. Att det är en svensk stad, en svensk stad med svenska värderingar. Alltså en död stad. Hade det var en sketen Medelhavsstad hade det vackra torget varit fyllt av människor, barn, fest. Nu är den lilla gågatan fylld av photolovers.
På Konsthallen hänger Moriyama. En gigant, fast den här utställningen är ovanligt klen för att vara Mori.. Det finns ingen riktig must i de här bilderna. Moriyama har väl gjort 300 böcker och 290 är skit och tio veritabla mästerverk. Det här är kanske en utställning för mycket, men Moriyama är alltid den han är.
Det som slår mig starkt är dock hur mycket Anders P inspirerats av Moriyama. Just bilderna på prylar, elledningar osv, har ju Anders också börjat gå loss på, dock mycket mustigare än Mori.
Sobol, en dansk fotograf som jag tror numera är aspirant på Magnum, visar sina svartvita bilder i stort format. Jag har svårt att kritisera honom, för jag vet ju hur lång tid han hållit på med sina projekt och hur allvarligt han tar på sin fotografi, men det blir ju direkt pinsamt då hans bilder är ett eko, en direkt avbild av Moris och Petersens bilder. Jag tror Sobol måste hitta en annan teknik, annars kommer han alltid att framstå som ett plagiat.
JH Engström har satt upp en massa bilder från sitt Parisprojekt, Parisbok.
- Det var mycket snusk här, säger jag till JH.
- Nej, det är inte mycket snusk, säger JH.
- Nej, det är mindre snusk än hos dig, säger Marcus Eriksson och påpekar att jag både plåtar snusk och skriver om det, så jag är tydligen värst.
Okej, jag fixar inte riktigt hängningar med många bilder sammanpackade så jag kollar istället i JHs Parisbok senare på natten. Det är en rörig bok, men som alltid med JH finns det den slags logik och många jävligt bra bilder.
Jag vandrar tillbaka till centrumet, tar en öl och en middag, för maten vi fick på invigningen hade inte mättat en fågelunge, dock var den god och snygg att se på, men jag tränar ju hårt och kan inte leva på några gröna blad och små gurkskivor.
På krogen är Luelåpojkarna , den ene utnjuter sig över sorgen i mina texter. Ja, han har rätt. Sorg är mitt grundläge, svart humor också, men sorgen finns alltid där.
Vi är överens om det, kollar igenom utställningarna på gatan. Tomma butiker. Landskronas svåra läge syns tydligt, men det blir lokaler över till konsten. Anna Claren har hängt som JH, men mildare. Hannah Modig visar bilder, några till, men någon annan får skriva om dom. Vi är alla i den vänliga, kära omfamningen, kramen som består av att vi gör vad vi tycker om. Att det alltid finns skärvor av intresse, möjligheter, framkomligheter. Att det är omöjligt att inte inspireras. Att Festivalen måste få fortsätta, bli en mötesplats några år framåt.
Vi hamnar i teaterparken igen. Mina bilder ska visas i natten, på duk. Det är vackert tänkt, det är en vacker presentation och sedan rullar bilderna igång. Någon har ställt in projektorn fel, alla bilderna är för mörka, alla bilderna är fyrkantiga, alla bilderna ser ut som de var tagna i Lustiga huset på Gröna lund.
Jag är en härdad man, dricker min öl, sedan går jag hem. Det är då jag ser den sovande taxichauffören, min splittrade bild på gatan. En man i flera dimensioner, en sökare, ett barn ur sorgens sköte med den svarta humorn som skyddande halsduk.
