Många skulle lära sig av Elfving, framför allt dårarna på reklamkanalerna som alltmer liknar adrenalinstinna humlor med sitt surrande. Ulf Elfving, säger jag bara. Stora journalistpriset till honom.
Vad krävs av en journalist som tex ska skriva om fotografi? Nyfikenhet givetvis, men framför allt att man lämnar skrivbordet och beger sig ut i världen, bland fotograferna. Det viktiga är inte att jag eller någon annan alltid gillar vad dom gör, men kvaliteten, fingertoppskänslan, det politiska perspektivet och framför allt, förmågan att skriva, typ John Berger, är det som räknas och det som jag längtar efter. Varje artikel ska vara ett fördjupande äventyr.
I Sverige ska nu Schyffert och hans polare göra ett program om fotografi. Vi kan väl säga att jag såg trailern och att det befinner sig långt ifrån det jag längtar efter. Ytterligare en Åsa-Nisse variant av fotografisk journalistik. Nu har det inte börjat sändas ännu, men eftersom allt jag sett av Schyffert och co varit reaktionär skit utan hjärta, så har jag inga förväntningar, men vem vet?
Om jag ska återgå till Landskronafestivalen kan man ju se två skarpa riktningar inom fotografin, och det är heller inga nya. Att dokumentärfotografin allt mer hårdnar, att det tekniska tilltalet, bildernas yta, allt mer blir en yta, en hård, skarp yta som kommer genom att blixten och det digitala tilltalet lättare skapar sådana bilder.
På den andra sidan kommer det nu fram ett antal fotokonstnärer som påstår sig jobba dokumentärt, till och med får priser (Arbetets museum) som dokumentärbilder, vilket de absolut inte är. Bilder är superarrade och gestaltade idéer. Jag säger inte att de är dåliga,men att tex Arbetets museum får ta sig en funderare på om de delar ut ett dokumentärfotopris eller ett allmänt fotopris.
En annan sak man tydligt kan se är att intellektet allt mer tar sig in i den fotografiska sfären, att allt mer bilder är konceptuella, och som oftast då ganska blodlösa. Man kan undra varför det är så? Varför nästan alla skildringar av liv, vanliga liv, försvinner. Det är nog den tyngsta frågan i svensk fotografi: Var tar alla skildringar av liv vägen, vanligt eller ovanligt liv.
