Jag cyklade i mot och medvind idag. Det är som livet. Det är bara att köra på. Läser på Fejan att någon skrivit om Strömholm, om att han var nazist. I sina ungdomsår var Strömholm nasse och gjorde en del dumma grejer. De enda förmildrande omständigheter jag kan komma på är att han växte upp i en militärfamilj, med en pappa som inte ville veta av honom och en mamma som verkade ha varit för mammig. Dessutom bodde han på Östermalm som på den tiden verkade vara anfrätt av nassesympatier.
Innan jag går vidare måste jag tänka på mig själv i sjuttonårs ålder. Född i arbetarklass, pappa från en gren av järnvägare, lagerarbetare och med tiden ägare av en liten skoaffär. Mamma, från en gren med arbetare, nasare, jobbade i storkök, städade, och med tiden tillsammans med pappa i den lilla skoaffären.
Min politiska hemvist i sjutton, artonårsåldern var snygga kostymer, karriär, lite åt höger, absolut inte vänster, absolut inte arbetarklassympatier. Kort sagt jag var döless på arbete, fabriker, nattskift, alla jävla idiotjobb man hade där man bara slog sig, blev trött, luktade illa och hade någon förbannad förman över sig.
Jag borde ha varit vänster, men var det absolut inte. Jag trodde på min egen styrka, min egen skönhet, mina egna ideal. Jag hade nog också kunnat vara ett lätt offer för moderaterna idag. Med tiden kom jag till universitetet, läste ekonomi, juridik, statistik, nationalekonomi, sociologi, drama, teater, film, skaffade mig insikter, lärde mig om världen och blev vänster.
På samma sätt blev det väl med Strömholm. Han drog till Marsielle, sedan Paris, skaffade sig annat umgänge, var kurir åt Francomotståndarna och med tiden kom han att tillhöra Grupp Conny, som var en frivillig grupp som arbetade tillsammans med norskarna för att störa tyskarna som då ockuperade Norge.
Det gick inte så bra, Grupp Conny fick fly tillbaka över gränsen till Sverige, men det slutade i alla fall med att Strömholm i Sverige var Persona non grata, medan han av norrmännen tilldelas en medalj för sina gärningar mot nasismen.
Johan Tell har skrivit bra om detta i senaste tjocka Strömholmsboken. En annan bok att läsa är ju Tor-Ivan Odulfs, I skymningen blir dårarna oroliga. Christer gillade inte den boken, men jag tycker den är mycket bra.
En annan sak jag inte riktigt gillar, det är det här rotandet i folks liv efter de dött. Såg att man nu ska skriva om vilken skit Ingemar Bergman var. Varför säger ingen sanningen medans folk lever? Den ende som gett Bergman pisk är väl Thorsten Flink. Heder åt honom.
Slutligen vad det gäller Strömholm. Man kallar honom en myglare. Ja, men om man vet hur det är att leva på att göra konstnärlig bild vet man också att utan mygel överlever man inte. Sedan mina personliga reflektioner om Strömholms nasism. Ja, han var nasse som ung. Inget snack om den saken, men under de femton år Christer och jag umgicks så upplevde jag aldrig någon dragning åt det hållet och jag är ganska känslig för sådant. Snarare att Christer var anarkist.
Att Strömholm hade ett militärt uttryckssätt är en annan sak. Han gillade ordning och reda, pekade med hela handen osv, men var också ytterst generös.
Som sagt, han var nasse som ung, men en man som blir 83 år, ska bedömas för hela sin livstid, inte för sina ungdomsår.
En annan reflektion jag har är Kamprad, Ikea. Han har också ett nasseförflutet, vet inte hur läget är nu, men hur många av dem som kritiserar honom handlar på Ikea? Om man är konsekvent, ska man då inte skita i Ikea?
