Det finns inget liv i den. Det finns inga människor, det finns ingen rörelse. Det var ju Pridefestival och det är ett ställe där det är enormt mycket rörelse. Jag har inte sett en enda bild från Pride som ens kan kallas bild. Varför går så många fotografer dit och plåtar om man inte vill komma bakom fasaden, inte vill berätta något på djupet. Istället alla dessa klicheer.
Det är som fotomässor, en massa gubbar som går omkring inomhus med kameror med långa telen. Varför, jag frågar mig alltid varför? Tänk om författarna på bokmässan bar omkring sina Halda skrivmaskiner, alla författare bar på sin skrivmaskin hela dagen, en del till och med två skrivmaskiner.
Ja, jag frågar mig mycket ibland. En annan sak jag funderar över, men som bara tíden kan svara på är alla dessa, två, tre steg överexponerade färgbilder, kommer att hålla i längden. Jag förstår längtan att bryta sig ut, men frågan är om inte tyngden finns i det klassiska? I det som alltid varit det klassiska?
Jag frågar, och jag tänker. Hoppas det är okej?
Återgår till bilden. Hur kan en sådan perfekt bild vara så usel? Det är avsaknaden av människor, avsaknaden av rörelse. Den är vacker annars, vilsam, gråskalan är skön. Det är i Malmköping, där vi köpte ett gott rågbröd. Det är samma sak med mat som med bilder. Har man fått smak på kvalitet går det inte med Skogaholmslimpa. Jävla skit, rent ut sagt. Nej, tyskt surdegsbröd ska det vara och sedan finns ju risken att man målar in sig i ett hörn, men då får man fan ta och käka knäckebröd ett tag.
På samma sätt är det med bilder. Kvalitet gör en grinig, men för att inte bli för grinig så får man ibland nöja sig med något som är perfekt men uselt,,,,
