Fick ett samtal på morgonen. Från fine Anders P, som påpekade att han inte imiterat Mori, inte heller egentligen var inspirerad av honom. Det var ett fint samtal. Vi pratade länge. Anders kan man snacka med, han har det där extra, den där lilla extra känsligheten, som gör att samtalen lyfter.
Han berättade om Moriyama, att han nu, 75 år ung, fortfarande plåtar runt fyra timmar varje dag på gatan. Förr körde han minst sex timmar om dagen. Det säger sig själv att det måste bli en slags resultat med den tiden på gatan.
Jag funderar på hur man går vidare. Det är vad det handlar om hela tiden. Hur gå vidare? Hur inte lessna på sig själv? Jag ser bara en väg, att röra på sig, se nytt, upptäcka, reflektera.
Läser på en del sajyer om Landskrona, ganska beska ord bitvis, speciellt om utställningarna. Det är väl den vanliga differensen mellan vanligt folk och de "lärde". Att man inte förstår varför det ser ut som det gör.Jag kan väl också säga att jag ofta inte förstår varför det ser ut som det gör då det kommer till det konstnärliga. Ibland är det en ganska tunn soppa, men då får man väl trösta sig med att utan den tunna soppan skulle aldrig den tjocka komma till.
Det måste helt enkelt prövas och testas och ha sig, innan det sker något av värde.
Annars, om det här med att ta det lugnt. Jag förstår inte grejen. Vissa tycker man ska vara hemlig, ligga lågt, överraska,,,,hahaha, varför det? Vad är det man tror ska ske? En ekonomisk topp, kanske? Att man ska dra in mer deg på det sättet...fatta en sak. Det spelar ingen roll vad du gör. Sysslar du med foto blir det inga pengar.
Det är bara att köra på med det du gillar. Historien får ta han dom eftermälet. Så ser jag på det.
