Jag skulle lära mig sederna med tiden, men den dagen, den efterniddagen, kan vi säga att Döden kom på eftermiddagen. Jag var i Cordoba, min flickvän hade kastat ut mig. Det var fyrtio grader, det var eftermiddag och promenaden till mitt hotell var kort, men full av faror.
Dessa jävla halvvilda doggar som älskade att bita nig i bakbenet bara för att jag var Rubio, vitskalle. Tro inte att svartskalle är någon specialitet i norr. I söder heter det vitskalle om alla blonda, berusade nordbor.
En av doggarna bet mig i benet. Jag hatade fanskapet, sparkade till den rejält, gick in på mitt hotell som var horhotell på luncherna, eller rättare sagt, på siestan. Så mycket stönande i kulvertarna har jag aldrig hört förr eller senare.
Det var den heta, tomma vägen med den gamla bilen i toppskick som fick mig att känna den där gnistrande eftermiddagen, då solen slog ned som en spik i skallen och doggen bet mig i benet och jag fick ligga och tycka synd om mig själv på ett två hundrapesetashotell i Cordoba.
Dagen efter visade en äldre man mig hur man dricker vin med stil, hur man lämnar vinet kvar på bordet och efter det, 1975, har jag alltid druckit med stil.
