Memory lane
Det var en vacker syn, den var så vacker att jag bestämde då, vid14 års ålder, att en dag skulle jag bo där nere i korsningen vid Folkungagatan.
Så blev det. Så blev det. Idag är synen inte lika vacker, men jag kom ändå att bo här, i korsningen där gamla Nils Emils låg några år.
Går hem till S och F, står och kollar ut över den brusande Folkungatan, Billströms, som heter något annat idag. Fiket där konstnärspolarna, den numera berömde krönikören O på Aftonbladet alltid satt och häckade. De satt i samma hörn, längst in, mot muggen, längst bort från pianoklinkarn.
Jag brukade sitta vid fönstret, fotografer sitter alltid vid fönster. Det var en tid då jag bodde vid Mariatorget, hade labbet på Skånegatan och fikade på Billströms.
Det är något med tiden och åldern. Den inte bara går, tiden blir också smalare och smalare, som en strimma av långsamt rinnande vatten. Man kämpar frenetiskt för att få igång flödet. Det värsta är att man måste först hitta källan, sedan kan det forsa ordentligt.
