Hur tänker en samuraj? Jag har ett samurajhjärta. Jag har alltid kämpat, sedan jag föddes två kilo lätt. I kuvösen, för att lämna min bakgrund, bli en bra författare och fotograf, cyklist, skidåkare, älskare...
Jag dör av tristess varje gång jag funderar på att lägga av. Jag gillar strid. Mitt liv är fyllt av konflikter, tankar, möten, kärlek och otillräcklighet.
Mitt arbete är att skriva blogg, plåta och föda tankar. Jag har statligt stipendium, ytterst få har det och jag känner ett stort ansvar för att leva upp till vad jag menar är kvalitet. Mitt krav är att jag blir så bra så min röst betyder något.
Hela Europa går på knäna, medelarbetslösheten är nästan 13 procent, alltså massarbetslöshet. Det går inte att fly, vi står alla mot väggen. Vi måste lösa problemen där vi är. Det finns ingenstans att fly.
Jag har nog mer skyldigheter än rättigheter. Alla lägger alldeles för mycket kraft på att se till sina rättigheter. Inga rättigheter är värda ett skit utan skyldigheter. De hänger ihop.
Mina skyldigheter är enkla. Hålla mig frisk så jag får leva länge med min kvinna. Jobba hårt.
Thats it och ända har dagen varit fylld med dessa tankar om rätten att lägga av. Min deadline, kanske min deadline är om sex år, då jag fyller sjuttio? Men, då har jag en plan på att öka tempot, köra hårdare i tio är till. Det är min plan.
Jag rullar vidare på min cykel. Träffar den underbara författaren Agneta K på bron i Tanto. Hon frågar mig plötsligt om jag känner att kraften avtar?
Jag svarar att hon skriver, jag plåtar. Att skriva är en ofantligt mycket jobbigare process än att plåta. Att plåta är en snabb, ytlig process, medan skriva är att slita tarmarna ur kroppen. Nej, jag känner inte att kraften avtar. Jag känner att jag blir allt mer förbannad för varje dag som går, men också tröttare, vilket leder till att jag måste sköta min kropp bättre.
Jag brukar säga att jag förlorat alla strider, alla politiska strider, men på sikt vinner jag/ vi alla. Allt vi säger förnekas, krossas, men tio, femton år senare, får vi rätt. Hela tiden.
Jag tänker på Moriyama som nu går sina timmar på gatan, 75 år gammal. Ska han lägga av? Varför ska man lägga av? Är det inte att förneka sig själv? En samuraj strider till sista andetaget. Så är det bara.
