Ny bok.
Matkultur och El Mundo.
1996 öppnade Matkultur på Erstagatan. Jag gillade inte
stället i början, var för mycket trend helt enkelt. Alla snackade om hur bra
mat de hade och plötsligt vallfärdade alla upp till den lilla restaurangen som
Kristina och Björn Sjöö öppnat.
Jag hade mitt labb runt hörnet på Skånegatan och var lite
halvsned på att Österikarn lagt ner sitt taxifik och att det nu var ersatt av
ett trendhak. Jag envisades med att äta på alla andra ställen runt omkring. Jag
gick till Matkultur då och då, men det var alldeles för mycket wannabees och
trendnissar där för att jag skulle kunna koppla av.
Som med allt annat på Söder så lugnade det ner sig, man
kunde snart gå på haket utan att reta ihjäl sig på alla Vasaiter och
Östermalmare som kommit för att sitta och glassa vid borden.
Jag kom allt mer att hänga på Matkultur, och framför allt El
Mundo, där den självskrivne Johan alltid satt i ett hörn och välkomnade alla
som dök upp. Han sitter fortfarande kvar i hörnet, en segsliten lirare som
verkar tåla det mesta. El Mundo och Matkultur blev mitt andra vardagsrum.
Det hände alltid något på El Mundo eller Matkultur. Jag träffade Lotta och sedan hon
försvunnit till förorten, kom jag att möta Wenke som varit borta ur min uppsyn
i tjugofem år. Tillbaka i stan från några år i Berlin, möttes hon mig i porten
till Matkultur och tycke uppstod.
På den vägen har det varit och på den vägen kommer det att
ta slut. Matkultur är på väg att säljas då jag skriver det här. Björn och
Kristina ska öppna något nytt, någonstans och Erstagatan blir snart en trist
och tom gata.
Då får man minnas de glada dagarna. Alla åren, de sjutton
som passerat, alla ölen, alla vackra nätterna man suttit ute, sett ner mot
Folkungagatan och glatt sin magra själ med att gatan är vacker, kamraterna fina
och krogen helt klart i klass med allt det man önskade sig i den stunden.
