Thomas Höpker och en husbil

Stormen sveper över Naxos. Stormen sveper över hela världen. Jag står vid de gamla trapporna, de antika trapporna, i vattnet ligger det antika badet där många av Naxos små killar och tjejer lärt sig simma. Det är en badplats som är mer än en badplats. Det är en hamn och ett universum. Bakom ryggen ligger Portaran, den gamla byggnaden som lika med Akropolis och i hamnen kommer och går de stora skeppen med turister och locals. En brygd av tid och erfarenheter.

 Thomas Höpker, den tyske Magnumfotografen, gör en sista resa genom USA tillsammans med sin fru.   De reser i i en stor husbil och Höpker har redan drabbats av demens. Han är då, 2020, 84  år.  Han har tidigare gjort samma resa och nu gör de om den för att se vad som skett med USA. Höpker inser att han kommer art umgås med vad han kallar, republikaner, själv är Höpker liberal, men han ser fram emot att träffa folk med andra åsikter. 

Det är en sorglig film, demensen är ett starkt tema och det som försvann är ett annat. Höpker minns inte ens resan själv då de kommer tillbaka, men han säger något fint: Jag ser genom kameran, det blir en bild, den finns kvar.

Det sägs en massa fint i filmen. Jag har aldrig riktigt gillar Höpkers bilder, de sysslar för mycket med att vara roliga, skönhet okej, men lustigkurrebilder, blir i mina ögon oftast patetiska. Dessutom saknar hans bilder alldeles för ofta det politiska eller känslomässiga elementet, men det är så med fotografer att även om vi tar helt olika bilder, så förstår vi bild, så därför är filmen mycket tankeväckande för den som fotografer. Man tar bild, det blir kvar, man skildrar en tid.

Sedan tänker de besöka Paul Fusco, som är lite äldre än Höpker och bor på ett hem i San Franciscotrakten. Tyvärr, blir det aldrig av, för Paul Fusco, en av mina inspiratörer, dör helt plötsligt, 89 år gammal.

Jag glider med i husbilen, min dröm, ett liv för en vagabond som mig som hatar hotellrum. En gång i tiden skrev jag till och med en novell om att bo i en husbil, hur jag framkallade filmerna i bilen och hur jag bodde på en strand i Tarifa. Det är fortfarande min största och sista dröm som jag aldrig har genomfört. Att vara en skalbagge som rör sig långsamt men har huset med sig. 

När filmen tar slut så blir demensen, husvagnen och lyckan att ta en bra bild kvar och det jag tänker är: Det är kanske precis så här det är att leva som en skildrare av livet med en kamera?

Nahuel Lopez hette människan som gjorde filmen.