Om konsten att ta en chans...

 Om att ta en chans,,,, fotografi handlar så ofta om att vara perfekt, att hitta exponeringen, kompositionen, känslan. Framför allt de som är nya inom fotografin söker härma de stora mästarna, letar den perfekta bilden.

Jag tror inte på det. Jag tror på släppa loss. Ta Cartier Bresson, tex, denne mästare på kompostiton,,, men har ni sett så mycket av hans bilder som är oskarpt, fastän man tänker inte på det, för bilderna är så spännande.

Han fotograferade med film och lågt Iso, på hans tid var det ofta 100 asa max och långsamma objektiv. Han fick ta sina snabba kort och skita i skärpan. Skulle han bli en perfekt fotograf tekniskt, så fick han köra med stativ.

Det är så det är. Jag har själv helt gett upp den tanken på perfektionism. Jag söker ett flöde, en lek, en avslappnad form, en närvaro... jag vill finnas med helt enkelt. Ofta blir mina bilder skit tekniskt, men idag då så många bilder är tekniskt perfekta så är det nästan skönt med det operfekta. Nu väljer jag inte det operfekta utan det blir eftersom jag väljer att förhålla mig till en fotostil som är blixtsnabb, alla bilder med mobilen och aldrig blixt eller stativ.

Vad du är väljer så får du något som är operfekt, så enkelt är det. Jag tror på charm och glädje och humanism i bilderna. Andra tror på något annat.

Så, du som är ung, skippa tanken på det perfekta, sök istället känslan för vad du vill uttrycka, flödet, blicken, berättelsen.