I den överflödiga tiden

 28 juli

Vi reser till landet. Min fru vill visa ett ställe där hon vill ställa upp en vagn och 

vara på sommaren.

Jag är ju alltid i Grekland men eftersom hon jobbar, så blir det svårt för henne.

Hon längtar verkligen till landet.

Vi kör dit, passerar Malmköping, en av mina favoritstäder, träffar T från fiket i stan, som har utställning. En koll och sedan vidare. 

In i skogen, spöregn, en tomt utan utsikt, mellan stora träd. 

Jesus.

Vi eldar för att få upp värmen. Det ryker in i alla rum. Brandvarnaren går.

Efter ett tag får jag ordning på de olika spisarna och eldstaden, men lika förbannat ryker det in.

Det finns ingen yxa. Jag tror inte mina ögon. Man har sommarstuga och ingen yxa?

Efter en timme ger vi upp med eldningen. Det ryker in för mycket.

Jag går och lägger mig under ett täcke. Min fru går ut för att plocka 

svamp. 

Hon hittar en.

Hon kommer tillbaka, vi prövar att elda igen. 

Brandvarnaren går igång. Vi tänder 

levande ljus i den öppna spisen. Öppna spisar är ett skämt. Nästan alla 

ryker in och ger noll värme 

Kvällen avslutas i ett lätt fuktigt hus. Vi käkar plättar.

Det sägs att det ska bli sol i morgon. Då åker jag till

Sveriges fulaste stad och tar en fika. 

Sedan får det här äventyret vara över.

En gång i tiden hade jag och min fru en underbart litet torp i Södermanland.

Det låg på en höjd, vi såg ut över nejden och det var nära till Stockholm. 

Precis bredvid oss hade vi en liten sjö och vi hade en kanot.

Det var bara ett rum och kök, sommarvatten utomhus och 

utedass.

Vi hade också en katt, Zingo.

Det var en underbar tid, vi hade frukost på ena sidan huset och lunch och 

eftermiddagsfika på den andra sidan, och till kvällen åt vi under två stora 

träd. 

På dagarna cyklade jag några mil och min fru skrev, sedan hade vi det fint tillsammans

på eftermiddagen. 

Det var en timme hem till stan och ofta for vi omkring i bilen och fikade på

olika loppisställen i trakterna.

Ibland åkte min fru hem med tåget, eller jag åkte 

hem med tåget. Speciellt då hon åkte hem, då blev det

skittråkigt. 

Det var ett underbart ställe, men det fanns inget socialt liv.

Ganska typiskt Sverige, men som jag sa: Vi älskade stället.

På nätterna gick jag ut och kissade eftersom jag hade diagnostiserats med

prostatacancer. Min fru visste inget. Det var en märklig känsla

som ofta kom över mig då jag stod i det våtdaggiga gräset och 

pissade. Känslan av: Hur går det här? Överlever jag?

Jag gjorde det och vi köpte ett hus i Grekland, ett

fantastiskt hus. Det vackraste jag levt i.

Vårt torp i Södermanland tog en kompis och numera är dock vårt gamla 

torp förstört och omgivningarna ser ut som skit. Vi lämnade det i

tid och vi köpte vårt ställe i Grekland i rätt tid.

Jag opererade min cancer och en cancer till, tog bort en njure inom några 

månader samma år, 2018.

Allt gick bra och all tid efter operationerna spenderade jag på Naxos.

Det var nog så jag kom på att huset på Naxos är det ideala stället

att leva och bo på.

Vackert, underbart klimat, bergen och havet och framför allt: Det

sociala livet.

Jag behöver aldrig gå långt, det finns barer och kaféer och gator att strosa på.

Och vägen hem eller ut är fylld  av dofter och olivträd. På vårarna

är byn och ängarna runt omkring helt gröna, det växer som en djungel. 

Det är konstigt att säga, men den svenska tysta grönskan finns där också, i

alla fall en del av året.

Det är ändå nätterna som avgör det hela. 

Nätterna då jag gick ut och pissade

och min fru låg kvar i sängen då jag kom tillbaka. Hon var varm och jag älskar henne 

och ofta tänkte jag på att jag aldrig ville mista henne.

På Naxos är nätterna annorlunda. 

Jag vaknar ofta av att katterna slåss, ibland

går jag ut, naken, stenarna på gården är varma under fötterna, himlen svart. 

Jag känner mig aldrig orolig, men jag känner alltid att jag önskar att min fru ska ligga där inne i det lilla vita huset,  att hon ska sova och att jag aldrig ska lämna henne.