Tiden

 Åker ner på stan och käkar briam, en veggrätt, som jag älskar.

Vangelis, ägaren frågar vad jag vill betala.

” Ingenting,” svarar jag.

”Okej”,säger han.

Men, jag ger hnom en liten sedel. 
Vi har känt till varandra i trettiofem år, han har sett mina

barn, min fruar, kompisar och sålt mina böcker.

Han hade dom på en hylla över kassamaskinen och sålde han en

så fick jag gratis lunch för mig och mina två barn.

En gång blev jag skitförbannad och skällde ut en av hans nya 

servitörer. Jag minns inte varför men jag härsknade till ordentligt

och nästa gång jag kom dit så kom hela restaurangen och bad om 

ursäkt. Det pågick i flera dagar att de stoppade mig och bad om ursäkt.

Efter det har Vagelius ofta frågat vad jag vill betala och ibland testar jag

honom med ett ”Ingenting”.

Hans krog, Paradiso, tillsammans med Manolis ställe bredvid är grunden till Plaka och turismen.

Vi har känt varandra länge, som sagt.

Åkte hem, letade upp en deckare och mindes en artikel

om Strömholm, hur han efter att ha slutat som rektor på

Fotoskolan rymde till Fox amphoux och byggde på sitt hus och på

somrarna var nere på Österlen, satt under ett träd, vilade sig, hade högt blodtryck och

läste dåliga deckare. 

Jag gör samma sak, 

letar upp en dålig deckare, det är varmt igen, 32 grader, 

och jag 

flyttar fläkten närmare sängen.

Så går eftermiddagen. Mina hyresgäster har åkt, de var så söta, tänk 

när man själv var i den åldern, då ockeperade jag tillsammans med andra

Kv Mullvaden, 1977-78. 

En fin tid. Ett fint minne. 

Nu är det andra tiden, man har andra sätt att utrycka sig. 

Jag är en sjuttiofyraårig man med de erfarenheter och de tankar som den 

åldern har fört med sig, men jag blir ändå överraskad över hur mycket

jag bär med mig från den tiden.

Vikten av kamratskap, dela med sig, behovet av kvinnlig skönhet,  sex

och en politisk vision som i mig allt mer vittrar sönder för att ersättas av

något nytt, mer i tiden och då kommer de här unga människorna till sin

rätt. 

Höra deras längtan, höra om hur de lever, vad man kan sortera bort och 

vad man skall förvalta. Det är en skönhet i det, en skönhet som också

kommer att vittra bort, men det är en lycka att för en stund få vara med på ett tåg

som kanske går till en ny, okänd station.