De randiga byxorna.

När italienskan som har modebakgrund såg mina byxor första gången sa hon: Micke, är du säker på att hon är vaken?

Det tyckte jag var fint sagt. Grejen var att det var DrP som gav mig tre par byxor och sedan kom hans fru och gav mig ett par till. Jag vet inte vad italienskan kommer att säga om det, men hon går ju själv i kängor och sönderklippta jeans i sextiofemårsåldern och jag säger ingenting

Det är aldrig någon idé att säga något till en italienska, de svarar alltid med: Jag förstår inte vad du säger.

På flygplatsen stod min bil, den syntes knappt. Gud, så skitig den var, det gula var borta och taket var som bränd grå papp. Vind, sommar och hetta, allt smälter ner till en ägggula i grått.

På det lilla flyget satt en kille på 25-minutersresan över havet och fibblade med två mobiler. Han var som en cowboy och alla hans bilder i telefnen var tagna på en strand och det var en massa snygga solsängar. Jag höll på att fråga honom om han var nervös, sedan landade vi och han gick i mobilorgasm. Alla skulle meddelas om att planet stod på marken.

Jag tog, som sagt, min platspåse med ett par skitiga kalsonger och par oanvända strumpor och gick till bilen som jag fick gräva fram. Men, den startade.

Jag hade någon bild om vad jag skulle skriva om, tystnaden. Det var så tyst på balkongen och inga mygg, absolut inga mygg och vinden liksom rullade fram som en mjuk tunnbrödsdeg över min kropp. Nästan osynlig,

Sedan blev jag så jävla trött att jag måste gå in och lägga mig på sängen. 

Men, i alla fall. Nu är jag i Monitisa.