Husbilen i Tarifa

 Jag skrev om Tomas Höpkers husbil och mindes min egen story från Tarifa,,,,

TARIFA

Vinden drar upp sanden mot de tre husbilarna som står på den långa stranden. Det är en tysk Laika, och två stora Mercabussar. Den ena med tyska plåtar, den andre med holländska. Under den blå Mercan med tyska plåtar ligger en liten hund i lä för vinden.

Peter har precis vaknat, lutar sig upp och tittar ut över stranden. Han kom hit i natt. På vägen ner mot Gibraltar såg han skylten Tarifa, mindes någon roman av Thomas Löfström från sjuttiotalet och svängde av. Innan han kört in i den lilla staden, på landtungan mot Afrika, slog det honom att Löfströms bok hade handlat om ett hippieställe i Marocko.

Han gled han in i den lilla staden, körde försiktigt igenom den kullerstensbelagda huvudgatan tills han kom till en av de två långa sandstränder som omger staden. Han parkerade för natten och gick till sängs efter en lång dag bakom ratten.

Ute på vattnet surfade redan några vindsurfare. Trots att det var december så var klimatet som en normal svensk sommardag.

Han skruvade isär kaffekokaren, fyllde på nytt kaffe och drog igång gasolköket. Medan kaffet kokade upp gick han ut med det lilla bordet och två stolar, drog ut gardinen från Mercans tak och hade plötsligt ett litet uterum. Den lilla hunden kom fram från sitt gömställe under bilen. Han matade honom med lite spansk skinka och när frukosten var över drog sig hunden tillbaka in i skuggan under bussen.

Han drog fram kamerautrustningen ur sitt kassaskåp som han låtit svetsa fast i golvet under diskbänken. I över trettiofem år hade han arbetat som fotograf, gjort närmare tjugo böcker, och alltid haft samma utrustning. En tysk Leica med trettiofem millimeters objektiv. Hela digitaliseringen inom fotovärlden hade mer eller mindre gått honom förbi. Han föredrog den klassiska fotografin, August Sander, Kertez, Cartier Bresson, Christer Strömholm, Koudelka.

Fotografin var en budbärare av liv och relationer, en slags brygga mellan folk, kulturer och länder. I bästa fall lärde fotografen känna sig själv också genom sitt arbete. Han plockade på sig Leican, tog några rullar film i den andra fickan, låste husbilen och gick in till den lilla stadens centrum.

Tarifa var lågt byggt, inramat av en borg från 1200-talet. Den vita staden var inte större än Gamla Stan i Stockholm. Han letade upp ett kafe på huvudgatan.

– Un cafe con leche, sa han till den tunnhåriga kvinnan som kom för att ta upp beställningen. Han var inte ensam på kafet. Några var surfare med sina väderbitna ansikten, starka kroppar och slitna, blekta frisyrer.

– Un cafe con leche, algo mas? frågade kvinnan.

Han skakade på huvudet och kvinnan fortsatte bort till vindsurfarna för att ta emot deras beställning. Han lutade sig tillbaka, la upp Leican på bordet och väntade. Det var hans fotograferingsstil. Vänta, återkomma, avvakta, ta kontakt, återkomma. Han lyssnade på vindsurfarna. Dom kom från Tyskland och han misstänkte att det var dom som bodde bredvid honom på stranden.

En kille kom långsamt körande på en moped, bakpå satt en äldre man med surfingbräda under armen. Peter lyfte snabbt Leican. I en rörelse hade han fångat bilden, lagt tillbaka kameran på bordet och fortsatt att dricka sitt kaffe. För en utomstående gick det inte riktigt att förstå om han tagit en bild eller bara lyft kameran en sekund?

Efter ett tag bröt tyskarna upp, försvann bort mot stranden. En vacker kvinna satt och pratade i mobiltelefon på dålig spanska. Hon såg hans blick, sträckte lite på sig och avslutade samtalet. Han njöt av solen, tittade på kvinnan, beställde en con leche till. Kvinnan reste sig upp, gav honom en blick. Han log tillbaka.

Den lilla hunden mötte honom när han kom tillbaka till husbilen.

– Har jag fått en vakthund, sa han och klappade den på huvudet. Kom så skall du få lite mat.

Han gick in i bilen, tog fram lite mer skinka och kallpotatis och la på en skål.

Hunden satte i sig maten på hundars slafsande vis. Tyskarna i husbilen bredvid hade tagit en paus i surfandet, satt runt ett bord och drack öl. Dom vinkade till honom att komma över och han gick dit.

Dom var tre stycken i trettio, fyrtio årsåldern? Det är svårt att veta åldern på surfare. Dom är vältränade, men också slitna av solen och det hårda arbetet.

Han tog dom i hand. Kim, Jim och Andre. Han fick en öl av Andre. Han var tysk, de andra två var från Australien och Danmark.

– Hur länge har ni varit här, frågade han?

– En vecka, men vi brukar stanna här någon månad varje år. Det är bästa surfstället i Europa, och knappt några turister. Du då?

– Jag fotograferar, reser runt, bor i bilen.

– Jesus, bor du i bilen hela tiden, frågade Kim, dansken. Blir det inte enformigt i längden?

– Nej, det går bra. Jag har så jag kan sova både i Berlin och Stockholm. I Berlin har jag en atelje och i Stockholm ett rum i min sons lägenhet.

– Vad tar du för bilder, plåtar du surfing?

Han hämtade en av sina böcker. Dom kollade tyst på bilderna från hans resor.

– Nice, snyggt med svartvitt. Det är bäst. Kan du inte ta lite bilder av oss också?

– Självklart, det gör jag gärna.

De skålade på det och Kim hämtade mera öl från kylen.

– Känner ni dom andra, i Laikan, husbilen?

– Det är två brudar och en kille. Dom är ute och surfar..

Långt ute kunde han se tre surfare som blåste på i full fart.

– Det går fort, sa han. Slår man sig inte om man ramlar?

– Jo, så in i helvete. De skrattade åt kommentaren. Det var skön stämning. De pladdrade på, förhörde sig om varandras liv på det sätt som sjömän alltid har gjort. Försiktigt, vänligt, utan krav.

På andra sidan bukten fanns Afrika, en halvtimme med båt. En annan värld, skild från dem av vatten, men också av en osynlig men effektivt dödlig mur kallad EU.

Efter en timme gick han tillbaka till bilen för att ta en siesta. Hade aldrig fattat det här med stress, troligtvis för att han aldrig levt det liv som framkallar stress. Han hade aldrig strävat efter något, aldrig köpt något på avbetalning. De få gånger han haft pengar i sitt liv, oftast när han fått stipendium, tänkte han noga igenom vad han skulle göra med pengarna. Mercabussen, modell 609, hade han köpt av en speedwayförare i Berlin. Den var inredd för att bo i, perfekt skick och skulle hålla i tio år till om han skötte den bra. Om tio år skulle han vara sextiofem.

Ovanför sängen hade han en hylla med böcker och bilder på sina barn. Han älskade dom och kunde inte säga annat än att han gjort allt för att dom skulle få det bra i livet. Han la sig på sängen, den lilla hunden kom in genom den öppna dörren. Den såg sig nyfiket omkring, kom fram till sängen, tittade frågande på honom innan den la sig på golvmattan.

Han kliade hunden i nacken. Utanför blåste vinden stadigt och de tre vindsurfarna hade kommit närmare land.

Han vaknade vid sextiden. Det var släpljus över stranden. Molnen låg bara några meter över sanden och han gick ut för att fotografera molnen. Hans fotografi hade verkligen tagit en annorlunda väg.

När han började fotografera sökte han sig till kompisar, sport, flickvänner. Efter några år blev han professionell, tog en massa struntbilder, innan han återigen svängde och började göra reportage om ämnen som intresserade honom Han hade lyckats bra, kunde leva på sina egna bilder.

Han gick en runda, tog en rulle på molnen och sanden. Det blåste fortfarande hårt. Om två, tre timmar skulle det vara mörkt. Han skyndade sig tillbaka till bilen för att framkalla innan det var dags för middagen.

Han låste in sig på toaletten, framkallade filmerna i dosor. När filmerna torkat skulle han välja ut de bästa negativen, dra dem i sin negativskanner och bearbeta dom i datorn innan han skrev ut dom på skrivaren. En dator, en skanner var allt han behövde. Det blev inte toppkvalitet, men det fick duga. Sina utställningskopior gjorde han på vanligt klassiskt vis, men det fick vänta tills han kom till Berlin och labbet.

Det knackade på dörren. Det var Kim.

– Vi skall äta om en halvtimme. Har du lust att komma över? Vi har mat så det räcker.

Han tittade sig omkring i Peters bil.

– Läcker bil du har. Hemtrevligt. Jobbar du här också?

Han pekade på filmerna som låg på arbetsbordet, färdiga för att klippas ner.

– Det är några rullar från idag. I morgon kan jag plåta er då ni surfar?

– Ja, det blir bra. Kom över nu när du får tid och ta med en öl eller två, annars har vi allt.

Kim försvann och han satte sig för att klippa ner filmerna. När han klippte såg han havet och hörde ljudet från de andra

De andra satt runt elden när han dök upp. Holländarna var tre. En ljus, kraftig kille med sin flickvän, och en annan kvinna, samma kvinna han sett på Cafe Central.

– Sanny, sa hon och log lite blygt.

Fisken grillades och de låg i sanden och kollade ut mot Afrika.

– Tänk att det är så nära, sa Kim, och ändå så långt borta. Förra året flöt det upp döda afrikaner på stranden. Stackare som försökt ta sig till Europa över vattnet.

– Ja, det är ju nya Berlinmuren. Dom försöker ta sig hit varje natt, ungefär som gränsen mellan Mexico och USA. Det är massor som stryker med för vattnen utanför här är farliga. Det är starka strömmar där Medelhavet blandas med Atlanten.

Peter lyssnade på Danny som var insatt i problematiken. Han hade jobbat ett tag på en av alla dessa tomatodlingar som finns i Andalusien.

– Bara dom tar sig över vattnet, förbi stranden så är chansen stor att dom får jobb på en av tomatodlingarna. Där jobbar dom svart, bor eländigt och tjänar uselt. Det är rena slaveriet, men tydligen bättre än att vara kvar i Afrika.

– Fisken är klar. Sue ropade från grillen och de gick dit för att smaka.

– Vem har fångat fisken?

– Sue och Sanny. Dom har dykt med harpungevär.

Sanny gav Peter en fisk. Han skulle gärna följa med henne ut på en simtur, bara det inte var för långt ut. Han hade aldrig trivts i vatten som var för djupt och vilt.

Han satt tillbakalutad mot husbilens hjul. Det hade blivit kväll, mörkret lagt sig. Den skönaste stunden på dagen. Med åren hade han upptäckt sitt behov av tystnad, av musik som inte var kantig. Hans behov av skönhet hade väckts.

Det var som Sanny kände hans tankar. Hon reste sig fråns sanden och kom fram till honom.

– Är det okey om jag slår mig ner bredvid dig?

– Sure, sitt ner bara.

Hon hade en öl med sig och fyllde på i hans glas.

– Dom sa att du fotograferar? Du hade visat en bok i dag? Kan inte jag också få se den? Jag är intresserad av fotografi. En gång i tiden tänkte jag bli fotograf, men valde att bli vindsurfingproffs istället.

Han gick in och hämtade boken.

Hon tog emot den och försjönk i tystnad över bilderna. Då och då ställde hon en fråga. En slags intimitet föll in över dem. Hon var vacker på ett alldeles speciellt sätt med sitt ljusa hår, breda axlar och starka kropp.

– Jag tycker man ser människorna mycket bättre i svartvitt. Det känns allvarligare på något vis?

Han var van vid den reaktionen. Hade aldrig hört någon som sagt att dom gillade färgbilder bättre än svartvitt, och ändå togs alla familjebilder i färg.

– Vad gör du här? frågade hon och slog igen boken. Jag kan se att du har rest överallt.

– Jag reser omkring, har väl alltid känt mig lite hemlös, men bilen känns som ett bra hem. Jag har de böcker jag älskar, mitt arbete och mobiltelefonen fungerar. Faktum är att jag tycker jag träffar folk på ett bättre sätt så här. Hemma blir det som dagarna bara går, alla är superstressade.

– Jag kan känna igen det där, sa hon, även om jag gärna skulle vilja bo mer på mitt ställe i Australien. Jag har en husvagn som står vid havet. Ibland kan jag tänka att jag skulle bygga ut den, bosätta mig där.

– Hur gammal är du, frågade Peter?

– Trettiofem, fyller trettiosex om en månad.

Han lyfte ölglaset mot henne och de skålade i den spanskafrikanska natten. Han kunde se ljuset från Afrika. På andra sidan vattnet satte just i det ögonblicket några afrikaner en ranglig båt i vattnet. Dom hoppades ta sig över till Europa. Om dom hade tur klarade dom det.

– God natt. Sanny lutade sig över honom och gav honom en kyss på kinden. Det har varit trevligt att prata med dig. Vi ses i morgon.

Hon reste sig och gick till sin husbil.

Han satt kvar och mindes doften av kvinna. Salt, svettdoft och långt hår.

På morgonen kom Sanny över och frågade om han skulle hänga med och surfa? Hon var klädd i våtdräkt och toppluva.

– Har du en våtdräkt att låna ut? Det blir kallt i vattnet om jag skall ligga i hela tiden.

– Jag har en som min förra kille hade. Den skall nog passa dig? Ni verkar vara lika stora? Han hade lite mer muskler men din rumpa verkar vara större. Hon sa det med ett skratt och gick ut för att hämta dräkten.

Han stoppade in Leican i ett vattenskydd och insåg att om han tappade den i vattnet skulle den vara förlorad. De andra var redan ute i vattnet och flög fram, jibbade och hade sig på vågorna. Han simmade ut till dom, la sig i position.

– Kör så nära ni kan, men kör för fan inte på mig.

Han kände sig som den gamla tidens segelfotografer, den gamle Becken, som plåtade segelbåtar med glasplåtar. Man fick en chans och då skulle allt stämma, ljus, speed, läge. Han simmade omkring i vågorna som var meterhöga. Det behövdes om dom skulle hoppa över honom. Efter ett tag fick dom ihop hur det skulle gå till. Han låg kvar i vattnet, siktade på en exponering varje gång dom passerade i full fart.

Sanny var otroligt bra, gjorde hopp där hon låg upp och ner i luften flera meter över vattnet. Han strävade efter att komma nära, extremt nära med sin vidvinkel. Efter en timme var han helt slut, dessutom höll Kim på att klippa honom med fenan på sin bräda. Han simmade iland.

– Hur gick det, frågade Sanny?

– Tror det satt bra, sa han. Jag skall soppa filmerna så kan vi kolla sedan, klart till middagen.

De gick upp mot husbilarna. Den lilla hunden låg kvar och vaktade bilen. Hunden gläfste lite lojt mot honom.

Han satte sig i solen, värmde upp kroppen efter det kalla vattnet. Sanny tog en dusch. Han satt kvar och tittade på henne. Han tog en bild på henne, naken, bland bilarna, med Afrika i bakgrunden.

Till middagen hade han bilderna klara. Alla var entusiastiska när han visade bilderna.

Själv tyckte han att en eller två bilder var bra. Den bästa var Sanny när hon duschade.

Hon såg den på kontaktkartan, men sa ingenting. Efter middagen gick han tillbaka till sin bil, tog fram en whiskey, satte sig mot bilväggen för att skriva ett brev hem. När han satt där dök Sanny plötsligt upp. En stund senare gick dom in i hans bil och låg med varandra för första gången.

Redan som liten hade han tyckt om att sitta i bilar. Hans morbror hade en Ford, en klassisk raggarbil där han brukade sitta i timmar och röra på ratten och torrköra. Det var något magiskt med bensindoften och lukten från skinnsätena. Ibland fick han för sig att det var där reslusten börjat. Om det nu var reslust och inte något annat? Han visste bara att om han stannade för länge på samma plats blev han trött och rädd för sig själv. Då fick han lust att börja supa, men hans barn hade alltid varit ett skyddande filter mot sådana dumheter. Synen på sprit och sex i Sverige var något han inte förstod. Alltid var det snack om att folk drack för mycket. Den svenska ensamheten pratades det aldrig om. Det här med att de flesta över sextiofem sitter ensamma mest hela tiden. Och det förbannade tv-tittandet?

Han var helt klar över att han när han blev äldre skulle bo vid Medelhavet, alltid sitta ute på ett torg, snacka och glo, arbeta lite och dricka lite lagom.

Han tog en kopp kaffe, kollade filmerna från gårdagen. De tre, fyra bästa bilderna stoppade han in i negativskannern. Efter det förde han över bilderna till datorn, gjorde några små ändringar i photoshop. Han skrev ut några bilder på sin skrivare. Det skulle göra de andra glada. Resten sparade han till en annan dag. Hans produktion var ganska mager. Det blev kanske femton bra bilder på ett år. Inte mycket, men han arbetade långsamt.

Han gick ut, häktade av cykeln från taket på bussen, tog med en liter vatten och cyklade en runda i omgivningarna.

Det blåste hårt i Tarifa, även om man inte alltid märkte det på grund av värmen, men när han cyklade kände han vinden hela tiden. Han följde stranden norrut, mot Cadis, den vita staden. Efter någon timme cyklade han tillbaka till Tarifa. Det var full fart på Cafe Central. Alla bord var ute, men han passerade och gick in på restaurangen bredvid,

Kyparen kom fram med ett leende..

– Vacker dag, vi har färska musslor idag?

Han kunde inte motstå kyparens entusiasm och beställde musselsoppa, trots att han helst hade ätit en kötträtt med sallad.

– Är det alltid så här fint väder i december, frågade han kyparen?

– Nej, det är lite olika, men oftast tycker jag nog det.

Kyparen slog ut med armarna och öppnade vinkelfönstret på vid gavel.

– Var kommer ni från?

– Jag är född i Sverige, men bor mest i min husbil, reser omkring.

– Det låter skönt. Sverige? Är inte det kallt så härs års?

– Jo, det kan vara svinkallt, men oftast är det grått och trist, men längre fram, i januari, kan man åka skidor. Det är fint.

– Det kan du göra här också. I Sierra Nevada, ovanför Granada. Där har dom bra backar, hade till och med VM i alpint för några år sedan.

Kyparen kom strax tillbaka med en broschyr om Sierra Nevada och skidåkning.

Dom fördjupade sig i kartan. Landskapet var omväxlande, med bergen och havet, de små städerna i dalgångarna. När musselsoppan kom in försvann kyparen till några andra gäster. Han åt långsamt, tog ett glas av husets rödvin och lät tiden passera genom sig.

Han satt kvar ett tag på krogen, tog en cigarett som kyparen bjöd på. På väggen hade restaurangen satt upp en karta över Tarifa och morgondagens väder var utpekat. Vindarna skulle vända under natten och vädret blir hårt, på gränsen till storm.

Det blåste fortfarande när han vaknade vid sjutiden. Ett gråväder med låga moln och hård vind piskade upp sanden på stranden. Idag skulle det inte bli surfing. Han hoppade snabbt i kläderna. Frukosten fick vänta. Här fanns bilder att ta. Han drog en luva över huvudet och gick ut i vinden. Det blåste hårdare än han trott. Han fick sällskap av hunden, men efter några hundra meter ledsnade den på att gå i sandstormen och vände åter till bilen och lugnet.

De mörka molnen, upprörda havet och horisonten som glödde inspirerade honom. Han hade länge velat göra en bok med hav och berg. De här bilderna passade perfekt in i det temat.

Han gick en timme norrut, kom till höga sanddyner, satte sig ner i lä för att vila. Han såg nästan till Afrika i den mörka, rytande dimman. Det var en slags rök över havet så sikten var dålig. Han undrade om fiskarna varit ute under natten? Efter att ha legat en halvtimme och tittat på de dansande molnen fortsatte han en bit till norrut. Han såg tillbaka, såg hur molnen släppte fram solen över Tarifa som glittrade som en stad av guld i under den svarta, uppbrutna himlen. Han stannade på stranden, längre bort låg en sönderslagen gummibåt med utombordaren kvar. Han gick dit och kollade. Den var vattenfylld och en reva syntes i bordläggningen. Helt klart var det något som inte stämde, men han såg inga människor i närheten. Han tog några bilder på båten, innan han vände åter till stan och frukosten.

På Cafe central var det lugnt. Det var han och tre andra gäster. Två av tullens och polisens bilar stod parkerade längs gatan.

– Har det hänt något, frågade han Rosa?

– Det kom en sändning med afrikaner i natt. Polisen plockade upp de flesta, men i morse hittade man flera stycken som drunknat och flutit i land norr om stan.

– Jag var där för en timme sedan, såg en gummibåt som var sönder.

Skall jag säga åt snuten att jag såg båten?

– Gör det, sa Rosa. Dom kanske har sett den själv? Jag skall fråga dom.

Hon gick fram till en av polisbilarna, snackade med en polis som hoppade ur och kom fram till bordet.

– God morgon. Rosa säger att du sett en gummibåt som havererat norr om stan?

– Jag gick en timme norrut och strax före de stora sanddynerna låg den uppblåst på stranden.

Det sprakade plötsligt till i polisradion. Polisen lyssnade ett tag.

– Det är några som blivit sedda på vägen norrut. Vi åker dit och plockar upp dom.

Polisen försvann med jeepen. Det låg några övergivna spanska tidningar på ett bord. Han hämtade dom, lutade sig tillbaka i den allt varmare solen. Han kände något stryka mot benet. Hunden hade dykt upp från ingenstans. Det blåste lite mindre och surfarna hade dragit ut brädorna på stranden. Det här var hans värld och han hade ingen brådska därifrån.