En ängel in the window. Hämtat ur ngn bok jag gjort.

Livet är en resa. Jag började fotografera 1965. Jag tävlade på cykel vid samma tid. Jag var sexton år då. Idag fotograferar jag fortfarande och jag cyklar också. Jag kör fyrahundra, kanske fem hundra mil om år. Det ska vara roligt och det är det.

Vad det gäller det fotografiska har det genomgått en stor förändring och samtidigt varit exakt samma sak hela livet. Sedan det digitala kom in i bilden har jag känt betydligt mindre inspiration. Jag kan inte förklara vad det är, men det handlar till stordel om att alla fotograferar och att vara fotograf inte är någonting. Man översköljs av bilder och hela tiden är det värsta skiten som premieras. Solnedgångar och annan dynga. Idag kan jag bara fotografera för poesins skull. Jag har gett upp det politiska ambitionerna.

Jag har aldrig varit förtjust i fotografi. Ytterst få fotografer har jag tyckt om och så är det fortfarande. Nästan allt jag sett från det att den digitala eran infördes är bara skit. Alla bilder jag tycker om är gamla, typ Bresson, Kertesz osv..

Förr kunde jag bli enormt inspirerad av fotografer och bilder. Även om jag inte alltid tyckte om bilderna så tyckte jag om känslan och mediet och fotografrollen. Idag  känner jag inte alls så. Alldeles för många fotografer verkar helt korkade.

Slog just upp en artikel om JH Engströms bilder i Svd. En lång artikel och så satans usel. Nästan skämtsamt usel. Konst för konstens skull ungefär. Akademiskt skitsnack som jag inte fattar ett skit av trots att jag läser den tre gånger och trots att JH är min polare så tycker jag nästan synd om honom som måste läsa sådan tillkrånglad sörja om sina egna bilder.

Jag skriver ju en egen blogg, med runt tusen läsare om dagen. Ibland då jag drar på ordentligt, så kan jag få uppåt två tusen läsare på en dag. Jag tycker om att skriva blogg. Däremot kan man inte ha kommentatorsfältet öppet. Det tar all energi ur en att läsa folks kommentarer. Ibland undra rman om de läst texten?

Träffade min gamle polare senare på dagen på nakenstranden. Vi fattade båda inte hur det kunde komma sig att vi två, båda i sextioårsåldern, som föraktade stålar, avskydde karriärister, ändå kunde ha det så bra, bo i millionlyor osv, utan att någonsin lyft ett finger för att få det så. Jag som hela livet flyttat, ständigt letat den billigaste lyan, alltid hittat den, lika förbannat bor i en lägenhet som är värd kanske sex millioner. Den är ju inte min, den är min frus, men jag bor ju där och vi bor billigt.

Jag vill ju bo långa tider i Grekland, på Naxos och försöker hela tiden påverka min fru, men det går trögt.  

Jag går in på biluthyrningen i Prokopios. En blond kvinna tittar på mitt körkort. 

Dig har jag hört talas om i trettio år, säger hon. Jag har även några av dina böcker. 

Hon heter Agneta och kommer att spela en avgörande roll framöver i mitt liv.

Böckerna hon snackade om var Svarta nätter på Naxos och Maja reser till Grekland. Två av mina fem böcker om Naxos.

Igår kväll åt vi återigen på krog. Det är ju givetvis ett skitproblem då man vet att så många människor ror sig över Europa och letar ett hem för sig och de sina. Jag gillar inte att äta på krog, inte heller att bo på hotell. Jag vill ha ett hem, en egen plats.

Naxos är ett ställe där jag skulle vilja ha ett hem. Jag kände det redan första gången jag kom hit. Hemma, lycklig, harmonisk. Förr var barnen med mig på somrarna. Vi bodde i en rucklig trea i den gamla staden. Vi tyckte det var ett paradis och jag tycker fortfarande att det var ett paradis.

På dagarna körde jag med barnen till nakenstranden. Vi hade en gammal moped och den lille Alex satt fram på tanken och den  fyra år äldre Maja satt bakom mig. Jag tror aldrig de kommer att glömma de somrarna. Jag kan i alla fall inte göra det, för de var mina lyckligaste.

Jag lånar en MTBcykel av Janis och gör mina cykelturer. Jag är lite vek eftersom jag just gått igenom tio dagar med penicellin, men det är mysigt att cykla.

I min ålder måste man cykla för att det ska vara roligt, men på något vis vill man ändå utmana backarna, se hur långt man kommer då det är som brantast.  Jag tycker idrott är mycket intressantare än kultur. Det som skiljer sport från kultur är att så många som sysslar med kultur är så oändligt överlägsna typer, å andra sidan är det många som gillar sport som är helt dumma i huvudet. Det är verkligen klasskillnader mellan sport och kultur. Jag gillar båda och jag försöker hålla mig på mattan genom att arbeta med kultur och utöva sport. Det här teoretiska ger jag inte mycket för.  

Att resa har för mig två aspekter. Äventyr och ensamhet. Det svåraste för mig då det kommer till att resa är att jag saknar min fru, hennes kropp på natten. Jag känner mig ensam, men då jag är hemma för länge känner jag att allt blir rutin och då brukar min fru be mig resa iväg ett tag. Jag tror vi har hittat en bra medelväg. Det viktigaste med resandet är inspirationen och kreativiteten som uppstår.

När jag reste i tjugoårsåldern var det bara äventyret och brudarna som lockade. En ny kontinent, en ny sorts kvinnor och en revolutionär politik. Det var allt. Med tiden kom jag att lära mig att det var en stor dos ensamhet i det hela också, kanske den största dosen.

Läste Fotosidan, fotosajten som lär vara störst i Norden. Det är inget fel på den, den är väl mest för fotografer som just börjat fotografera, men de mest produktiva är gubbar som hållit på i femtio år och knappt tagit en enda bra bild. Åsikter om allt har de däremot. Nu tyckte någon inte om Petersens nya bok. Att han ger ut för många böcker. 

Jag har ställt mig den frågan också. Hur arbetar man då man vet att tiden börjar sina? Håller man igen, sparar sig? Knappast. Vad är vitsen med det? Man arbetar för att man har lust och är man sjuttio skiter man ju fullständigt i vad folk tycker, hur smart man ska vara osv…marknadsföra sig? Varför det? Man behöver inte marknadsföra sig om man är sjuttio och har gjort 30 böcker redan. Det handlar bara om att ösa ur sig, ha kul själv. Vad folk tycker osv, det kan man ta då man ligger i graven. En intensiv bokutgivning är ett sätt att hålla döden ifrån sig.

Jag sitter och tittar på min fru. Vi har känt varandra i lite mer än tjugofem år. Hon har alltid varit vacker, nu som femtioåring vackrare än någonsin. Vi gifte oss för ett år sedan. Det är något av det bästa jag gjort. Hon är bara helt underbar.

Jag cyklar tre  mil i Naxos värme. Kör ikapp ett svenskt par som är på väg till stranden. Trevlig gubbe och gumma, tänker jag då vi vinkar hejdå. De tar grusvägen, den enkla, platta, ner mot stranden. Jag kör den branta, svinjobbiga mot bergen. 

Efter ett tag slår det mig att jag tänkte på dom som gamla. Dom såg fräscha och fina ut men de var ju minst sex år yngre än mig. Jag har nog en perverterad syn på mig själv. På hur jag ser ut och hur jag är.

Naxos klimat gör underverk med min hälsa. Jag brukar ofta ha en känning av astma, att det sliter i halsen. Det försvinner direkt på Naxos. Är det värmen och luftfuktigheten som är perfekt?

Någon frågade mig om det blir några bilder på Naxos? Det var en fråga på Facebook. Jag svarade att jag har slutat fotografera. Det kanske var ett skämt, men också allvar. Jag kanske har slutat fotografera. Jag vet inte. Jag är ambivalent.

Jag har slutat och ändå fortsätter jag att göra böcker. Jag räknade igenom mina stora analoga retrokopior, som sitter i femtio/sjuttio ramar.  Det blev femtiofem stycken. Sedan har jag andra format. Jag har mitt livsverk klart, men tar jag några nya bilder. Ja, jag gör det, men jag tar dom ganska omedvetet. Jag har ingen beställare, jag har ingen uppgift, men jag gör bild, utan att egentligen veta eller tro på att jag gör det.

Jag gör en bok från Naxos. Jag sätter ihop den på en halvtimme. Jag tror inte på att hålla på och fiffla med en bok i evigheter. Det är inte min stil. Jag känner direkt vad som fungerar. Ibland gör jag fel, men det får man stå ut med.

Mitt problem med det fotografiska är att fotografrollen har blivit en slags idiotroll. Jag vet inga som ser så efterblivna ut som fotografer som går omkring med kamera på magen. Jag klarar inte av det. Det är en av de mest korkade syner jag känner till och ännu värre blir det om det har en stor zoom på kameran också. En fotograf måste se smart ut.

Jag är ute i Agia Anna på kvällen. Solnedgång och den fina stenhajen som vågarna skapat blir plåtad av säkert tjugofem stycken med mobilkamera. Jag nekar att ta upp min kamera i sådana lägen. Jag har ingen lust att tillhöra den fårskocken. Man kan ju göra som Martin Parr, plåta de som plåtar, men det tycker jag är ett helt pissigt förhållningssätt. Jag tycker för övrigt Martin Parr är en riktig skitfotograf. Ärligt talat fattar jag inte vad han håller på med? Cartier Bresson blev ju galen på honom, tyckte han förnedrade folk och jag är helt på Bressons sida. 

Jag sätter mig i skuggan och skriver. Runt vårt lilla hus på Naxos, där vi bor gratis för vi hjälper ägarinnan med lite ärenden, finns det många olika ställen att sitta på. Huset är en gammal cistern, ett rum, ett kör och ett litet badrum. Veranda ut mot havet. Jag älskar det.

Jag växte upp i en etta med kallvatten. Brorsan och jag, morsan och farsan. 35 kvm. Jag mådde aldrig illa av det. Mina föräldrar städade på nätterna och lyckades samla ihop till en skoaffär och då den gick hyfsat flyttade vi till en trea och sedan stack jag hemifrån vid nittons års ålder. 

Jag skaffade mig snabbt en egen, billig lägenhet och på den vägen är det. Jag har alltid haft fina lägenheter. En del fantastiska, men alla har varit billiga. Jag har bott i en del kollektiv och flyttat runt en hel del. Ibland har jag hamnat i en lya som blivit för dyr. Jag har aldrig betalat mer än 7000 kr i hyra och den lägenheten blev för dyr för mig och jag tvingades byta. Jag bott i lyor som kostat 49 kr i månaden till den jag bor i nu som är värd 7 mille, men jag har aldrig betalat mer än sex tusen i hyra någonsin för en tvåa eller trea i Stockholms innerstad.

Ibland säger folk att jag har ett fantastiskt liv. Precis som om jag blivit tilldelad det. Sanningen är ju att jag inte har blivit tilldelad ett skit. Kommer man från arbetarklass får man ingenting i kulturvärlden. I mitt fall är det så att jag är den som alltid fått stipendier osv sist. Ta bara en sådan sak som att Arbetets museum hittills inte gett mig deras dokumentärstipendium. Eller att jag inte finns representerad på Moderna. Eller att jag inte fick vara med på utställningen som handlade om folk som jobbade i Strömholms anda, eller hade en nära kontakt med honom. Det var ju ganska absurt och jag kände mig ganska ledsen över det eftersom Strömholm och jag hade en ganska tätoch fin kontakt i många år.

Nu har jag ju fått en massa stipendier genom åren, som den garanterade författarpenningen, några stipendier från Konstnärsnämnden, Stockholms stads hederspris, Lennart af Petersens pris, Gullers, Nöjesguidens, Sune Jonssons fina pris och lite annat, plus att jag varit nominerad några gånger till Bästa Fotobok, men lika förbannat känner jag att jag konsekvent motarbetas av finkulturen.  Med tiden blir man van, det känns som en klassmarkör.

Idag försöker jag med Follow the flow, glida med mer, men jag har ganska många fiender och nästan alla är sk teoretiker, som avskyr mig , men jag orkar inte bry mig om idioterna. Jag vet att de aldrig gjort något och sådana människor kan bara sticka och brinna i min värld. Antingen försöker man själv och då fårman respekt i min värld, gör man inget, förvänta dig inget.

Vi drar upp i bergen med en kompis. Vi ska titta på ett hus som kompisens kompis ska sälja. Det ligger mitt på Naxos och vi kör upp i de vackra bergen. Huset ligger i en liten, underskön by som heter Monitsia. Vi kommer till en mur, en dörr öppnas och vi kliver in i något som måste beskrivas som ett paradis. Jag har aldrig sett ett så vackert hus någonsin. Det är ett gammalt stenhus med tre olika lägenheter som ligger i olika plan och på olika gårdar, fast allt är i samma hus och på samma gård. Jag håller bara färgen. Det är för mycket, det är för dyrt men det är ju ett hus som jag faller som en sten för. Ett hus där jag skulle vilja avsluta mina dagar i kreativ oordning. Jag tittar på min fru, ser samma sak i hennes ögon. 

På natten kan vi inte ens knulla. Vi är helt uppe i det blå. Hur ska vi få pengar, hur ska vi kunna komma åt huset för ägarna ville att vi skulle köpa det. Två dagar senare reser vi hem till Sverige. Vi måste försöka få loss de pengar som behövs och det är inga små pengar. Vi räknar på alla möjligheter att finansiera huset. Workshops, uthyrning, mm och det blir en turbulent tid. Jag som aldrig haft ett lån, aldrig ägt något, jobbar nu på att köpa ett makalöst hus på Naxos.

Av det kan man lära mycket. Vi reser från Naxos, det är trettiofem grader. Vi kommer till ett Stockholm i duggregn, tio grader. Det är skillnader, det är dessa skillnader som är mitt liv.