Piccolino och en lya med vinddrag

Jag gör mina bilder fyrkantiga. Mer eller mindre. Christer Strömholm kapade sina bilder på höjden för att få mer tryck och tyngd i dom. Han delförstorade en hel del av sina bilder rejält.

Det ljusa rummet låg på femte våningen, vette mot Pelikan. Det var sent sextiotal, egentligen var det mitt sovrum men jag hade inte råd att ha det som sovrum så det blev mitt labb. På vintrarna då jag gick till mitt jobb på Posten, Stockholm 1, så kom en kompis dit för att labba. En av de kalla nätterna fick han inte till en enda bild. Det var för kallt i rummet och framkallningsvätskorna fungerade inte då det blev för kallt. 

Då jag kom hem från posten efter nattarbetet stod han och såg trött ut. Inte en jävla bild hade han fått till och jag tog lite varmt thevatten och puttade ner i framkallningsskålen utan att han såg det och sa: Kolla här, och så gjorde jag en bild i framkallaren som nu fungerade eftersom jag hällt varmt vatten i den.

Han trodde inte sina ögon, men jag blev mycket kunnigare än jag var förut i hans ögon.

I det andra rummet, som vette mot Saltsjön och havet, som jag såg över taken, hade jag mitt sov och vardagsrum. Det var inte mycket att skryta över, men jag hade fyra fönster mot norr, fantastiskt ljus och en natt var jag med en kvinna som öppnade fönstren och lutade sig naken ut och lät regnet glida över hennes kropp, in i lägenheten. Ett minne som etsat sig fast i min själ. Sedan kom hon att arbeta med barn på ett dagis på Söder. Vi hejade ibland då vi sågs. Vi hade en alldeles egen hemlighet som jag nu avslöjade.

Piccolino. 

Hängde inte så mycket där, men vi hängde där ändå när det passade. Jag minns hennes blyga blick och hur hon målat läpparna så där så läppstiftet inte riktigt ligger på läpparna, utan lite mer runt omkring. Man skulle kunna säga att det var slarvigt, men framför allt var det en slags sex apel som inte gick att passera hur lätt som helst. Killen som limmade på henne fick inte riktigt ihop det, var något som inte stämde. Det är sånt man känner då man är fotograf och är van att befinna sig innanför människors trygghetsradie.

Piccolino

Det var många som jobbade där. Ibland kändes det som om det var en speciell sorts människor som gick på konstskola, eller drömde om artisteri. Hon som jobbade där däckade mig. Jag gick i cirklar kring henne. Ville ta en bild, men jag var alldeles för berörd. Det är ju så med fotografi och äventyr. Man kan inte gå och sega, tänk om och ifall. Man måste slå till direkt för man har ju bestämt sig och man har bestämt sig i hjärtat och då kan det aldrig vara fel.  Man får inga bilder genom att vara gullig. Man måste ha ett mod. Jag hade bestämt mig men jag kom inte till skott, sviktade, men så en dag drog  drog jag iväg några skott. Det var för sent. Jag hade missat det viktigaste i läroboken: Att slå till då det känns som mest.