Noheden, for ever gone..

 Noheden, en stuga i Södermanland. Vi var ganska ledsna då vi lämnade det, men det började byggas hus runt omkring och man insåg att Paradiset kanske snart skulle ta slut.

Dagarna var enkla. Förmiddag, fem mil cykel. Min fru skrev, lunch, eftermiddag, en runda med bilen, ett bad eller ett besök i någon annan by. Middag, vid sextiden, då solen just flyttat sig till vårt andra uteställe. Frukost, lunch och fika åts på olika ställen, ungefär som ett solur. Vi följde solen.

Min fru var lycklig. Jag hade min hemlighet: Prostatacancer. På nätterna då jag gick ut för att pissa i det våta, daggiga gräset, tänkte jag en och annan tanke. Min fru var mest irriterad över att jag drog in vått gräs i sängen.

En fin tid, alla gånger. Alla tiden har sin grej.

Sedan flyttade vi, lite till ingenting, sedan kom några resor och efter det ett nytt boende i Grekland. Från ett trähus till två stenhus, från milda somrar och insjöar, till hav och ilsken värmen. Allt hade sin mening och allt har jag spart, i alla fall en del, som det här, ungefär..