Paradiset, vikten av att hålla kvar det..

 Vikten av att hålla kvar Paradiset. Den sista bilden i den här serien är nog den bild som för mig representerar Paradiset mest. Det måste vara en skala som är mänsklig. Jag tycker Vänskap och Natur är de viktigaste ingredienserna i paradiset, samt Skönhet. 

Jag älskar Robert McCabes  grekbilder, otrolig skönhet, givetvis fattigdom, men enkelhet, natur och mänsklighet i proportionerna. Om man ser hans bilder från Santorini eller Mykonos från sextiotalet så ser man den ultimata skönheten och samtidigt förtvivlar man över den totala massakern som skett på dessa platser. Turismen fruktansvärda skövling.

När jag deppar, plockar jag fram McCabes böcker. Bresson är en annan som kan rubba mig till glädje, Strömholms sköna bilder, Danny Lyon, det finns en del som beror. Tänker på det då det är Planket idag.

Hur svensk fotografi har grävt ner sig i något mörkt deppigt träsk. Jag ser så många bilder som är så satans fult fotograferade, mörkt, hårt och rätt. Blir bara trött, borde inte kärleken och respekten vara lika viktigt som kornskärpan och exponeringen, eller snarare: mycket viktigare.

Solen skiner och jag försöker behålla skönheten inom mig. Igår startade det som kallas Söderfestivalen. Jag skulle vilja kalla det stå i kö och handla mat eller köpa begagnade prylar. Det kändes mer som en marknad än en festival, borde man inte satsa det mesta på musiken, uppträdanden, band. Vem fan är intresserad av att gå och glo på hundra mattruckar?