Hos Petros

 Petros med pizzerian möter mig med orden: Varför är du tillbaka. Det är för varmt och det blir 

varmare hela nästa vecka.

Läste Hanna Hellquists artikel om hur hon börjar jobba igen, kommer till stan

efter att ha varit på landet hela sommaren.

Hon säger: Jag vill inte gå i en stad där det kostar 300 kr för varje meter jag tar.

Petros är för upptagen och jag går hem, svettas och sätter på Acn.

Det är något konstigt som jag inte får ihop. 

Hanna Hellquists text om att hon mår dåligt i Stockholm, den känslan känner 

jag igen. Det är oerhört lealöst att gå på gatorna i Stockholm. 

De är för en annan generation och en annan typ av människa än den

jag är idag. För trettio år sedan var jag en Kung på Södermalm. Jag 

ägde gatorna. Idag är jag en främling. När jag går ut en kväll på de packade

gatorna i mina egna kvarter så är det vanligt att jag inte känner en enda person.

Det är helt ofattbart och jag ser också hur folk ser ut som befolkar mina gator: Snajdade till tänderna. Upphissade och helt fel på alla sätt. 


De hänger inte ihop med historien om Söder. Min historia. 

De skapar en annan historia och den kan jag lätt vara utan. 

Jag vill inte heller betala 300 kr för varje steg jag tar i stan.

Acn svalkar av mig. Jag har egentligen mest en enda känsla på kvällarna. Det

är att jag vill ligga och skriva i rummet, tänka, lyssna på musik. 

När jag var nere på Petros pizzeria var alla ställen fyllda av semestergreker, lite samma känsla 

som i mina kvarter i Stockholm, men här känner jag ändå fler människor. 

Sofia kommer ut från 

sitt Kafé och berättar att hon är gravid igen och att allt går bra, Yannis stannar och förhör sig om min fru.

Men, jag är ändå ensam, det är helvetiskt varmt, 

men jag känner att det som finns här 

har mer hopp än det jag kan få i Stockholm.

Det gör mig konfys.

När Christer Strömholm var gammal så frågade jag honom var han helst hade velat bo?

I Paris, sa han. Den stan hade allt.

Och ändå bodde han nere vid havet i Gerlesborg. Var det naturen som drog, eller 

hade han blivit för gammal för att bo i Paris, för stora städer är inget för gamla 

människor. Eller hade han inte råd, för att bo i Paris är inte billigt.

Tiden är en faktor att räkna med.

Jag ligger under en svalkande Ac och funderar på

vad som är rätt ställe att bo på och varför det är så. 

En sak kommer jag allt 

mer underfund med, ålder och pengar, skjuter en i sank om man bor i en stor stad.

Man måste kunna ha billiga nöjen. 

På turistkaféet tar tjejen 4,5 euro för en cappo, mer än femtio spänn. 

Det är så man sorterar bort dom, skitställena. Det är så man blir bortsorterad.

Jag vill inte heller betala 300 kr för varje steg jag tar, vare sig i Stockholm 

eller i en bergsby med utsikt över havet.