Poste restante, eller att försvinna bort i öknen

Poste restante, heter en av Strömholms bästa böcker, kanske den bästa, tillsammans med Till minne av mig själv. 

Han, precis som de flesta, gjorde sina bästa böcker som de första böckerna han gjorde, sedan kommer resten, samma bilder, ofta, upprepningar, i större format, bättre papper, men de är de första, de som är orginalen, som är de bästa och de viktigaste.

Jag har allt mer en pockande röst inom mig som säger: Försvinn, ut i öknen. Låt folk fundera på var du är?

Jag läste en bok om en fotograf som försvann till en ö, efter hans död fann man hans bilder och de blev väldigt berömda. En ganska underbar tanke. 

Att få vara ifred. Valparaiso av den underbare fotografen Sergio Larrain, som försvann. Tror han började meditera och försvann helt. En bok och en bok till, ett livsverk i två böcker.

En underbar tanke. 

Jag skriver, mycket. Det är bra, allt handlar om att förstå. Och jag förstår inget, kanske lite mer än förut. Saken är enkel, man kommer aldrig att förstå allt. Det är bara att acceptera.

Jag satt på bröllopsmiddag, min egen. Nio år, med min fru som jag känt i fyrtio år, eller mer, och levt med i snart femton. 

Vackert, dök upp vänner från ingenstans. Ännu vackrare, kände spännvidden.

På morgonen på fiket, dök polarn upp, Hasse, som skötte om mig då jag var femton, Söderbo sedan fem generation, typ innan  Slottet byggdes. Hans dialekt borde spelas in och läggas i radions arkiv.

Spännvidd, är en grej, läser Eric Kim, inte dum. Skriver som en kanin på speed, mycket, men bra. Satt och klämde på en Iphone 14 pro, men skippade det. Inget är perfekt och inget behöver bli perfekt. Allt handlar om att vara där, i öknen,  och komma till stan som Fantomen då och då.