Bängkola

 

Gymmet

Gubben fick för sig att knata ner till ett gym. Det var länge sedan jag körde på ett gym, nittiotalet. Men jag la av då, för det blev så dyrt med allt fika vi skulle ha efter träningen. 

Nu är det ju en månad till skidåkningen och jag såg väl hur Axel o co träna på gym, så gubben tänkte att nu skulle han köra hårt i en månad så han kan plocka carvingen i full fart.

Förra gången gubben träna på gym så märkte aldrig hans dåvarande fruga att det skedde något. Hon sade till och med: Varför blir det aldrig några muskler på dig?

Vi kan väl säga att det var uppmuntrande, men fan vet. 

Nu knatar gubben ner till gymmet igen. Solen lyser och han kanske skulle ha tagit ut racern istället? 

Tankarna far över honom då han står vid övergångsstället i cykeltröja o kortbyxor. Han har vänt kortbyxorna ut och in, men han är den typen som i sådana lägen gör en Håkan Elofsson: Vad då? Det ska vara så här! 

Han inträder i lokalen, han har dessutom fått kraftig rabatt av bruden i kassan då han sa att han tillhörde landslaget i skidor. 

Bruden i kassan, liksom flämta till och peka på band på väggen: Om du ska köra riktigt hårt, tungt, kan du låna de här.

Visst fan. 

Nu står han där o glor. 

Jävla massa skrot. 

Han går fram o lyfter en trettiokilosstång, kanske skulle han göra tio knäböj, men vad fan, ryggen krokna liksom, som ett staniolpapper. 

Nej, fan, han tar sikte på en cykel i hörnet. Hoppar upp och kör några hårda spurter. 

Sitter bra, som att köra tempo, men vad fan, enpetare. 

Tramporna snurrar så han håller på att göra en krökning, ryggoperation, innan han hajar att han ska snurra med tramporna då han lägger av.

Nu är det lite rull på prylarna. Går ner och kör några hit och ditmaskiner. 

De in och utåtvända byxorna skapar respekt. En snubbe som sett och tränat överallt. Som kommit på att sömmarna utåt ger fart.

Roddmaskin, ställer in fyra km och då han startar kliver en gubbe av från maskinen bredvid. 

"Jaha, sjönk ekan nu"?, säger vår hjälte med de in och utåtvända byxorna. 

Gubben tittar på honom med frågande blick. 

"Eka, rodd", säger vår hjälte och börjar ro. Den andra gubben klyka ingenting och går lätt haltande mot omklädningsrummet.

" Det är ju fan, tänker vår hjälte. Att man ska måsta lära dom allting". 

En ny donna sätter sig på maskinen som gubben lämnat. Först ställer hon in en fläkt som ska förstöra frisyren och skapa motvind på rodden. Det är en ettrig gumma som kör så det ryker, men vår hjälte är inte sämre. Han kör så ekan sjunker.

Efter det går han tillbaka till omklädningsrummet, stoppar på sig nycklarna och vänder byxorna rätt. Man kan ju fan inte gå på Skånegatan med in och utåtvända byxor om man ska ha någon stil att tala om.

Jack

Felix Pappalardi, Mountain. Hårdare musik finns knappt, föregångare till Led Zeppelin. Denne Felix Pappalardi som sköts till döds i halsen av sin svartsjuke fru då Pappalardi tydligen hade vänstrat med en yngre donna,

Jag lyssnar på Cream, Jack Bruces otroliga basspel. Går knappt att kalla Cream något annat än freeformjazzband med bluesen och rocken i garderoben.

I mina tidiga år plåtade jag mycket musik. Det var min gode vän Håkan Lahger som fick mig in i musiken. Eller rättare sagt, jag straffade ut mig själv ur musiken. Försökte spela trummor men någon Ginger Baker, Mitch Mitchell skulle jag aldrig bli och jag kom att nöja mig med att lyssna, digga, som nu då jag skriver detta.

Jack Bruce träffade jag. De bodde på Sheraton och Jack Bruce ville vi skulle gå på porrklubb. Jag träffade Zappas tvillingar, Bruce Springsteens gitarrist var jävligt hygglig. Vi drack en öl en kväll ute mot norrtull.

Tom Waits. Han bodde på ett pang nära Stureplan. Vi satt i en kall matsal, en städerska gick och sopa i bakgrunden. Tom Waits var verkligen inte i form, såg knappt upp, men var ändå närvarande, varm.

Jag tyckte synd om honom. Jag hade sett så många musikervrak, som tex Mott the Hopples sångare som de mer eller mindre sparkade in på scen för att han skulle klara av jobbet.

Ferrari

Besiktning. Förra gången jag besiktade min röda Ferrari dundrade jag in på stationen utan fungerande hastighetsmätare och skallrande avgasrör. Snubben som besikta liket lulla runt och humma, en Ferrari är ju ändå en Ferrari. Plötsligt såg jag en skidbräda som stod lutad mot väggen.

- Är det din bräda, frågade jag den hummande besiktarn

- Ja, sa han, och jag kände på brädan.

- Jävligt oslipad, sa jag och tog ut ett slipverktyg ur bilden och drog några varv så rosten försvann på stålet på brädan.

- Nu jävlar har du bett, sa jag.

Besiktningsmannen kände själv.

- Satan,sa han. Du vet hur man gör.

Tre minuter senare var Ferrarin avklarad. Allt funka tydligen perfekt.

En annan gång hade jag en röd Sport Audi. Mycket trassel om man säger så. Fick inte igenom lyset två ggr, blev lite härsken, la in ett batteri under baksätet och koppla lamporna dit. Nog fan lyste det bra, drog till besiktningen. 

Killen hoppade in, slog på tändningen, det lyste som fan, värsta fyrverkeriet.

Snubben kolla lite, sedan frågade han varför jag hade ett extra batteri under sätet? Vore det inte enklare med rätt sorts lampor i frontbelysningen?

Bängkola

En annan gång torska jag på motorvägen till Arlanda, hade missat ombesiktningen beroende på att då den gick av stapeln var jag i Grekland. Nu blev jag uppjagad av snuten med lanternorna tända. Jag menar, en röd Ferrari är en röd Ferrari. Nästan dragna vapen. Baksätet, blåsa och ha sig. Nå, varför kör du med körförbud, frågade bängen?

- Jag är på väg till verkstad och laga, ska besikta imorgon bitti.( Det här var på söndag kväll och jag skulle hämta en snygging på Arlanda)( Vem fan bryr sig om lagen då?).

Bängen kolla hårt på mig. Ljuger du, sa han. Nej,sa jag. Okej,sa han. Kör till verkstaden då, vi följer efter.

Okej okej, tänkte jag då vi drog iväg. Hur fan ska jag fixa det här? Får köra in på någon kåk vid Arlanda, någon som ser ut att ha garage, kliva ur blixtsnabbt och säga till den som öppnar att du får en lax om du säger att vi skall laga kärran. Måtte det bara inte vara en barnmorska eller frisörska som öppnar dörren då vi landar på garageuppfarten.

Jag såg framför mig hur snutarna satt i sin saftblandarkärra och smålog. Nu skulle den där jävlen i röda Ferrarin få sitt, men vad fan, plötsligt dunkar det till. De passerar mig med ett väldigt axande, fått ett rejält larm helt enkelt. Klarade mig, som alltid.

Som sagt, nu till besiktningen och slipverktygen är givetvis med i bakluckan.

Kaffe o annat

Jag tänkte skriva om vikten av kaffe. Sven Öste, utlandskorren och utlandschefen på DN skrev en gång om Stenmark. Det var en fantastisk text, liksom utifrån, då Stenmark tränade, om och om igen. En annan som skrivet en av de bästa boxningsböckerna som gjorts är Carol Oates. Den där smala, tunna bruden har skrivit en liten, skitbra bok om boxning. Hon gick tydligen ofta med sin pappa på boxning. Torbjörn Säfve har också skrivit mycket bra om boxning. 

Jag tänkte skriva om kaffe. Jag går ofta till ett ställe som hette Svart kaffe förr. Nu heter det något raketliknande, men de har cool personal och skorpor som jag norpar från en bänk. Jag har en mani och det är att alltid sno något på cafeer. Jag hittar alltid något jag kan äta gratis. Det är mitt vardagsäventyr. Jag är en mästare på att få billiga mål mat och fika. 

Det började redan 1969 då jag gav krögarn i mitt hus lite bilder, sedan hade jag gratis eller nästan gratis lunch i flera år. Efter det blev jag polare med karatemästaren på St Paulsgatan, tog en bild på hans unge och sedan var det billigt fika igen. Soffan ska vi inte snacka om. Där åt jag gratisbullar hela tiden, men det var väl mest Gabbis fel, som bjöd och tyckte jag såg mager ut.

Jag brukar klara mig. På mina långa äventyr i Spanien eller Baskien hade jag alltid favoritkrogar. I Baskien, i Sestao, en krog som låg där fartygen gick in. Fönstren ut mot kanalen var täckta med vita virkade gardiner där man stack in tandpetaren när lunchen var klar. När jag reste därifrån gav jag bort en bild, vi snackar 1974. Jag återkommer till stället på slutet av 80-talet, äter en lunch, sätter tandpetaren i gardinen, då kyparen, nu en gammal man, kommer ut till mig och har bilden i handen. Han kände igen mig och det var ett vackert ögonblick. Jag blev givetvis bjuden på lunchen den gången med.

Ja, jag skulle snacka om kaffe, det blev något annat. Det är inte heller ovanligt.