Varför går man?

Ångest.

På morgonen går jag ut för att promenera. Varför går jag ut och promenerar? För att hålla döden borta. Samtidigt som jag skriver detta, skriver jag ut bilder. Arton bilder, på tre av dom är motiven idag döda. På mina bilder är dom unga och vackra. Det rör sig om fyrtio år.

Varför kliver jag upp och promenerar på morgnarna? Jag har kompisar som tar tunnelbanan utanför stan och promenerar hem. En annan kompis bor i Farsta och går till Odenplan och tillbaka. Det tar nästan hela dagen.

Varför tror vi att vi ska dö om vi inte promenerar. Att hjärtat ska ge upp.

Det är nåt fel. 

Jag promenerar för att inte dö och promenaden ger mig högskalig panikångest för jag tycker hela upplägget är total idioti. Jag hade föredragit att bo så jag gick ut, högg ved, frös lite, blev lite förbannad, gick ner på fiket, högg lite mer ved, frös lite till och sedan till kvällen drog jag mig in i huset, tände en brasa, drog ett varmt täcke över mig och la mig och skrev några rader till världen. Skulle känna mig som en riktig människa då. 

Nu skriver jag ut bilder där de döda flockas som svarta punkter i det vita och innan jag skriver ut går jag på promenad för att hålla dödsångesten borta och vad får jag: Ångest över hela den idiotiska livsstilen.

Jag träffar en kvinna. Hon drar en sådan där dramatenväska fylld med mat. 

En gång i tiden, i minst tjugo år, trodde jag att dramatenväskan, var en väska som de som jobbade på Dramaten hade. En väska för skådisar, men en dag sa en kvinna till mig; Så du har också en dra maten väska med dig. Den börjar man använda vid en viss ålder.

Jag har lett åt mig själv många gånger vid detta minne. Dramaten, dra maten. Nu har jag ingen sådan väska längre, den blev nästan stigmatiserande. Precis som jag flyger utan resväska. Jag har aldrig något  annat än en tunn ryggsäck. 

Kallifatides var lite chockad över svenskarna då han kom hit: Varför ska de alltid promenera? Jag vet ingen grek som promenerar. Det är en slags kvitto på sjuk livsstil att man behöver promenera. Man går för att inte dö. 

Jag tänker på julen och barnen och alla julklappar. Varför ska ungar få så mycket julklappar? En eller två max. Att få för mycket julklappar är hämmande för allt hos en unge. Längtan är den viktigaste egenskapen och förmågan att komma loss utan yttre inspiration är också en egenskap som måste lyftas. Alla barn bär en motor inom sig, alla barn kan göra vad som helst, men vi håller hela tiden på och förstör allting med ett evigt duttande. Släpp dom fria. Det är det enda jag säger: SLÄPP DOM FRIA.

Jag tänker på den fria barndomen, kanske bäst beskriven av den franska författarinnan Marguerite Duras som växte upp i Vietnam. Eller min barndom, föräldrarbefriad. Detta jävla duttande som moderna föräldrar håller på med tror jag inte en sekund på. SLÄPP BARNEN FRIA.

Jag har en par boots, filar ner klacken på dom för jag får ont i knäna, klacken är för hög. Med ålder kommer en massa jävelskap. En för hög klack kan göra en invalid. I morgon går jag och köper ett par Ecco skor, får kosta vad fan de vill. Jag vill inte bli invalid för att jag har för hög klack på bootsen.

På vägen ner till Slussen, måste ju kolla in eländet, så möter jag polarn. Han står i ett trapphus och ska till tandläkaren. Det är ingen hejd på eländet idag. Jag köper mig en chokladkaka. Man har snackat mycket skit om Kexchoklad, men då jag gjorde lumpen som Kustjägare, levde jag en vecka på en Kexchoklad. Jag bröt en liten bit choklad, lät den smälta i munnen, lät smaken hänga kvar. Vi sov ute, grävde ner oss i snön, fienden från Öst, namngavs aldrig, men kom från Öst, över havet och inte fan var det Finnarna inte, och Kexchokladen var det som räddade mig från kollapsen. 

Nog om det. Jag kom hem ned en klar insikt. I morgon nya pjuck med låg häl.