I gryningen faller snön

Jag går den korta biten upp till Renstiernas gata, tar trätrapporna upp, passerar Monika Nielsens hus och svänger till höger in i parken. Det röda planket som omger några hus, bland annat Christer Strömholms gamla kåk, där Lundell skrev Jack, är min hemliga oas. Hit kommer solen först på våren och här lämnar den Söder på hösten. Jag sitter ofta ensam här, med ryggen mot planket. Det är säkert många som jag tror jag är arbetslös, en man utan förpliktelser, då dom ser mig sitta och luta mig mot planket. Dom kan ha rätt, men planket är min oas. Jag älskar att vara här, se våren komma, eller hösten dyka upp. Nu är det höstvinter. Jag lägger en tidning under mig, lägger mig på rygg, stoppar händerna under huvudet, ser på trädet ovanför mig. Löven lossnar. Ett efter ett, blåser bort, som livet. Bakom mig, tio meter till Christers gamla hus. Hans röst. Den kärva. Hans ordspråk: Brådska skymmer sikten.

Det blåser mer löv. Det är redan höst, men jag ligger i lä. Monika Nielsen passerar med sin trötta hund. Klockan i Sofia slår tre, eftermiddag. Det är kaffestund på arbetsplatserna, men jag ligger kvar, löven faller över mig. Det kommer att bli vinter om ett tag. Jag kan redan känna de starka vindarna som skall blåsa bort de sista löven. När Monika Nielsen återvänder med sin ännu tröttare hund ligger jag kvar. Några löv faller bredvid mig. Jag fångar det på bild med min nya digitalkamera. Jag vet inte om jag är lycklig, men jag är i alla fall inte olycklig.