Hur det går till. Eller storyn om dramaten....

 Någon frågade hur det går till? Jag vet inte. För mig föds allting i samma sekund som jag tänker på det.

Dom här bilderna är från en 45 minuters promenad och texten skrev jag direkt då jag kom hem. Den tog typ tre minuter att skriva. Det är alltså den långa texten som finns i mitt förra inlägg.

Om man ska fördjupa det så är bilderna det jag ser och texterna det jag tänker. Så har jag alltid gjort. 

Jag plåtar i mobilen, färg, på väg hem skickar jag över de jag tycker är något till min mail från telefonen,  sedan öppnar jag dom på datorn, kör dom i Silver efex 2, det är så de blir svartvita och därefter skriver jag den text jag har inom mig.

Efter det slänger jag alla bilder i en mapp och där får de ligga ett halvt år med andra bilder, det mesta skit, men efter  ett halvt år tar jag upp dom bilder som jag tycker är riktigt bra och kastar de andra. Det är som en kloakrensning.

Om jag får en slags målbild, typ ett erbjudande om att göra en Sthlmsutställning, så skulle jag direkt lägga om min arbetsprofil och bara sikta på sthmlsbilder, börja sortera tidigare osv och jobba ihärdigare.

Nu är jag i en fas i mitt liv att om jag fick ett erbjudande så är det tveksamt om jag tar det. Jag har börjat ledsna på att hålla på. Någon annan måste göra jobbet, samma gäller böcker. Jag kan leverera ett antal bilder och texter, men sedan vill jag vända ryggen till och bara se sista korrekturet typ, vill inte sitta o gegga och välja och hålla på. Jag är för trött för det, har gjort för många böcker. 

Det ska vara roligt. Jag känner mig som Ronaldo då han sitter på Portugals bänk. Får han inte glänsa hela vägen så skiter han i det hela. Han har varit världens bästa fotbollsspelare och det kan man inte vara hur länge som helst. Det finna andra värden i livet.

Ja, så går det till och så var det storyn om dramaten...det var en cliffhanger, den tar vi en annan dag.