Den långa färden mot ljuset

Den långa allén på Katarina bangata var blöt, kanske var det nattregn, när jag gick ut en sväng. Jag läste ut Theorins senaste bok, utspelar sig på Öland. Lite väl många longörer, men en hel del spänning. Jag gick igenom bokhyllan. Hade lust att läsa Miller och se hur han och Hemingway står sig mot dagens författare. 

Jag hittade inte en enda bok av dom i bokhyllan. Tog ner en av Anais Nin istället. Sedan gick jag ut, till regnet och diset. Luften var ändå varm och jag hade min digitalkamera med mig. Det är ändå märkligt hur mycket bättre en mobil är, på alla sätt. Snabbare, skarpare, tystare och ändå var jag ute och ville ha känslan av en kamera i handen. Det blev ett fiasko. Mobiler är i de flesta fall bättre än digitalkameror.

Det var dagens första insikt. Den andra var väl att allt var stängt. 

Det blev en dag i de mindre allvarliga misslyckandena. 

Jag käkar pepparkakor och spiller ut kaffe i sängen. Så typiskt mig. Läser om kriget i Ukraina och det är smärtsam att förstå att det kommer att pågå länge till. Ryssarna rustar upp och Nato vill inte ge sig in för mycket i det hela, försöker skapa ett paraply av skydd för Ukraina. En kompis tycker de ska förhandla. Vad ska de förhandla om? Att ha det som det var innan kriget startades av ryssarna och ge tillbaka allt de har förlorat och återtagit? 

Ja, sanningens minut. Det kalla kriget är på väg att återuppstå. Jag kollar mycket på Russia 1420 på youtube. Det är svårt att se hur hjärntvättade många ryssar är. De kan inte ta in någonting. Ja, man skulle väl kunna säga ngt liknande om Sverige? Det är inte mycket ljus i världen just nu och därför måste man hålla lågan uppe. Ett bra sätt är att göra något. Vara konkret. Hålla hjärnan lugn.

Jag läste en artikel från 1985 med fyra unga kvinnor som hade en väggtidning de kallade Muren. Underbar läsning. De kokade av ilska över samhällsutvecklingen och deras lösningar var kollektiva, att man skulle göra saker tillsammans. Kolla DN idag, så lite sådant då det kommer till intervjuer med skådisar, artister osv, hela DN är som ett Instagramskonto där all skryter och småljuger så mycket som möjligt om sig själva. Det finns noll kollektiv riktning, noll kollektiva lösningar.

Ja, vad fan blir det här för blogg idag då? Det är svårt att skriva blogg för folk tror man är deppig eller ledsen då man tar upp det man ser med egna öppna ögon. Det jag brukar undra över då är att ser dom inget själva? Är de helt blinda för samhället?