Minnenas parad, adjö 2022...

Hur många parametrar har man i sitt liv. 

Kattens blick.

Stenens relativa kyla under röven.

Blommorna med Wenkes råd.

Kaffet som svalnar.

Vindens vinande.

Chikadorna som låter.

Kvällens långa startsträcka.

Livet, livet, livet.

Det finns så många fotografer. Det finns så många av allt. Och alla är världsmästare. 

Jag känner en lust.

Lust for life, som Iggy sa och säger.

En lust.

Myrorna klättrar i trädet. Våra citroner var fantastiska så hon på kafeet. 

De bästa hon sett. I veckan ska jag göra buissness med fiket. Bilder och citroner. 

Cyperns bittra citroner. Durell.

Greklands söta citroner. Micke Berg

En gång i tiden var vi ett fint gäng kring Nytorget. En av dom jag hängde med var Ingemar O, kallad Bill eller kanske Bull i min blogg på den tiden. Jag skrev oändliga inlägg, bloggen hade en och en halv miljon läsare innan jag blev förbannad och raderade den då nån korkad jävel hade åsikter om texten. Nu har jag fått tillbaka bloggen och tänkte köra lite gott material från tiden runt 2007 till 2009.

Det är tungt nu. Går på Ica med Bill, ska köpa kaffe, Skånerosten är borta. Det gröna paketet är slut. Shit, får bli något brunt skitkaffe av samma märke. Bill rotar bland sillarna, sillburkarna. Han har fått nys om att inlagd sill har mer Omega 3, än norsk lax.Han läser högt från en konsumenttest. Icas sill,lös i köttet, låg Omega 3. Den ratas direkt. Nej, ner på golvet och gräva fram Eldorado, bra med Omega tre, fast i köttet, prisvärd. Precis som vi, säger Bill och flinar snett åt en böna som tycker vi är underliga som kryper omkring på Icas golv o letar sillburkar.

Vi köper 23 burkar, det är ju fan lika bra, så slipper man springa i den förbannade butiken för mycket. I kassans står bönan som flina vid silldisken. Hon har langat upp chips och lakrits på disken.

- Hon är gravid, säger Bill, ger mig fan på det.

Han rusar fram för att hjälpa henne packa ner i plastpåsen o få ett nytt nummer till någon ensam sjuksyrra i Huddinge.

Jag kastar upp 23 burkar löksill på bandet. Bruden i kassan ser ledsamt på mig.

- Bra grejer för kroppen, säger jag, du vet? 

Bruden i kassan saknar humor. Inte blir det bättre av att jag tappar en burk på golvet o löksillen rinner ut och skapar skön ishavsstämning över lokalen.

- Shit, säger jag. Stackars sill, kallt på golvet.

Vi går ut. Bill kommer babblande efter.

- Haru pröjsat, nu jävlar. Hon var inte gravid, bara lite tjock. Jag fick hennes nummer.

- För fan, ta femton sillburkar nu. 

Jag slänger åt Bill två påsar Eldorado och sedan stretar vi upp mot Vita Bergen med 

vårt lager av Omega 3. 

Eldorado, fast i köttet, mycket omega 3, prisvärda grejer.

Katten är borta. Katten är död. Jag ringer Polarn på Iraklia. På eftermiddagen tar jag den vackra Skopelitis, de små kykladernas egen metro, deras livlina under hela året. Det blåser nordlig vind och jag får vindern i aktern, sitter utomhus med dunjackan och kepsen. En vidunderlig resa, lagom sjö, frisk sälta, en och en halv timme i Heaven. 

Polarn möter i hamnen med sin gamla 250kubikare som ser ut som en ledsen HD, ihopkrymt, böjd och jävlig. Polarn ser fin ut, har köpt gula solbrillor, ser supertrendig ut. Han har precis fyllt åttio, gammal slalomåkarveteran, konstnär som för 20 år sedan sålde sin stora segelbåt som han bodde på och gick iland och köpte en ruin. En ruin som brakade ihop första vintern, taket föll in men han envisades och byggde upp huset igen. Nu är det en vacker själfull boning med utsikt över havet i öster.

Han kör och jag sitter bakpå, växlarna rullar in och så plötsligt passserar vi den högsta åsen och rullar ner mot hans hus. Jag börjar nästa skratta, av lycka och lite rörd. Vi två, han åttio och jag sjuttiotre på en motorcykel, utan hjälmar, högt över vattnet, på väg till himlen så faller vi neråt mot den själfulla boningen och vi är friska, ärrade och älskar varandra. En evig vänskap som aldrig försvinner.

Vi sitter på hans veranda tills det blir kyligt. På med dubbla jackor och sedan kör vi in till byns enda krog, en hemtrevlig sak där alla hälsar och två brudar sitter vid bordet bredvid oss. Den ena snackar engelska men kan inte franska och den andra snackar franska med kan inte engelska. Efter fem minuter kommer det in en öl till oss var, det är kvinnorna som bjuder. De vill ha sällskap och jag snackar lite med dom och den ena, hon med engelskan vet vem jag är. Efter ett tag säger jag det är kallt, hon sitter med bara ben och armar och jag har dunjacka och jag säger att jag kommer åter om någon vecka, då det är varmare.

Sedan kör vi hemåt igen. Det är som att köra hoj i Norrland, kallt som fan. Vi har satt på värmen innan vi stack och jag somnar direkt. 

På morgonen sitter Polarn uppe och skriver, jag tittar på honom i smyg och beundrar hans estetiska hus. Han bakar bröd och bjuder mig till kaffet. Jag får svingod marmelad och säger det. Då skrattar han och säger att den är gjord på dina apelsiner och citroner.

Båten går halv tio på morgonen och vi ser hur den lägger ut från grannön, vi tar hojen och rullar ner lagom till den rinner in i Iraklias hamn. Jag klappar Polarn på armen, han har de sköna gula solbrillerna på sig, han är åttio och han vinkar då färjan går. Jag ser hur han kör hojen uppför backen, mot åsen och jag tänker att jag vill aldrig förlora honom.

Ciao, ciao 2022.