Hökens gata 7, a walk in paradise..

 

Decembers första soliga morgon. Tar en promenad. Lite kyligt, vacker morgon. Passerar underbara Söderbokhandeln. Annie Ernaux,  ser en skylt på dörren att hon ska ha signering den 7 dec. Ganska slätstruken författare, precis som Ida Geenberg som fick Augustpriset, utslätad. Båda skriver vacker och mjukt, försiktigt. passar skitbra in i vår moraliska, livrädda tid. Jag utklassar båda två, men om jag skulle ta upp en författare som skriver romaner, inte deckare, eller kokböcker och som kan få blodet att röra sig så måste jag säga Houellebecq. Han är i nuet och i framtiden samtidigt. Kanske tidens mest intressanta författare.

Medans jag vandrar där i solen så funderar jag på vad som inspirerar mig. Först och främst, mig själv, eller hur? Hela idén med att leva är att älska sig själv lika mycket som man älskar allt annat. Men, jag älskar Georgia O´Keeffe. Tuff brud som gjorde cool konst och bodde i ett hus som knäcker allt. Hon var och är min rolemodell. Sedan Strömholm, en man som värmde och värmer mitt hjärta. Danny Lyon är en annan. Bland de skrivande så är nog Miller den bäste, men han är ju givetvis idag utdaterad, så jag säger Houellebecq. I musikens värld så blir det nog Tina Turner och Aretha Franklin. Men, om jag skulle byta plats med någon blev det Miller, vilket liv han levde och länge och skrev som en Gud. 

Cyklisterna kör lugnt på Götgatspuckeln, svänger till höger upp på Hökens gata, vill se hur nr 7 ser ut idag. En gång i tiden flyttade jag dit med min polare. Vi bodde först på Blekingegtan 65, fick renoverat och hela lyan blev förstörd. fick en ny lya på skånegatan som jag gav bort till en annan polare och så hamnade jag ett tag på Hökens gata 7. En enkel fin lägenhet i två plan. 

På vägen upp träffar jag en annan polare som jobbar i ETC gamla lokaler och vi surrar lite om hur det var förr med musikaffärerna och bokcaféet. Krönet och Anders Petersen som bodde i porten bredvid ETC lokaler. 

Uppe på Mosebacke rivs det, igen och renoveras. När ska det ta slut? Jag ställer mig i Bill Öhrströms port och tar en bild. Bill, som drev Mariahissen en gång i tiden, kul musiker, fortfarande i farten överallt. Hans farsas advokat skulle stämma mig för att jag tog en bild över Sergels torg och Pinnen. Farsan Öhrström var ju fantastisk konstnär och advokaten menade att Pinnen hade avgörande inflytande i bilden. Advokaten fick ge sig.

Uppe på torget går jag till Fiskargatan och Roddargatan. En liten värld för sig. Men jag skulle aldrig kunna bo här, hatar sådana där små kullriga gatstenar, skulle slå ihjäl mig varje gång jag tog ut min racercykel. 

Tar en sväng genom Katarina kyrkas östra gränd, hade en gång i tiden en skön kvinna, vars farsa ständigt frågade mig vad jag levde på. Kvinnan var fantastisk, men farsan var en jobbig jävel. En dag frågade han mig vad jag hade för ring på mig, en bred guldring. Det är en professorsring i fotografi, svarade jag. Och då blev det annat ljud i skällan. Han skulle omedelbart ha hem mig på middag, bjuda in andra dignitärer och det slutade med att den underbara kvinnan gjorde slut med mig på något vis. På den tiden fattade man ju aldrig när ett förhållande började eller slutade. Jag ska kanske fråga henne hur det kom sig att vår relation gick åt helvete? 

Passerar  Mäster Mikaels gränd, bödelns gränd och där bor Istvan, som sysslade med karate och kendo? vill jag minnas. Han höll på med svärd i alla fall. Märkligt att han hamnade i ett trähus på Bödelns gata?

Nå, olika faller livets lott. På Renstiernas gata köper jag surdegsbröd, så mycket Söderhipster som jag är, samtidigt som jag berättar för snubben bakom disken att där han nu står, stod det i slutet av sextiotalet kvinnor och män i vita rockar, som hade en blyertspenna bakom örat och krängde krubb av alla sorter.

Sedan passerar jag hipstergettot Nytorget och ingen tilltalar mig, inget händer och hemma står min fru nyklippt och i High heels och säger. 

-Jag har inte använt dom här på femton år och jag kan bara säga: Jesus, femton förlorade år.