Den värkande höften och Thåström

 Två bilder från mitt liv. Nattåget från Åre och ockupationen på Folkungagatan.

Läser en fin intervju med Thåström. Berlin. Han gillar Berlin. Vissa städer är nattstäder och andra morgonstäder. Thåström, 1977, Rågsved, första gången jag plåtade dom. Nu i Berlin. Han har ljusnat lite, lite mer öppen. Alla går vi samma väg med åldern. Vi ljusnar och mjuknar. Vårt ego är fortfarande stort, men också öppnare. Det viktiga är att hålla fast vid det man trodde på. Det är det som gör honom till den artist han är idag. Han tycker om att vara ensam. Sedan kommer en tid då man börjar tro på familjen igen. Kanske är det dödskänslan. Alla föds i en familj och alla kanske borde dö i en familj.

Höften och knäet värker. Det är nästan löjligt. Förra gången jag hade ont var på den tiden jag levde på att plåta skidåkning, kanske tio år sedan. Ett år hade jag så ont att jag inte kunde komma över gatan utan att halta. Sedan i mitten, slutet av november kom man på skidor, 90 skiddagar om år och då kändes det aldrig något. Skidpjäxorna är som att sätta på gips. Man fixerar allt och på skidor blev knän och höfter fixerade och värken försvann.

Promenerade, detta gissel, som kan vara roligt, men hela tiden vet jag inte hur snabbt jag ska komma hem och få uttrycka mig. Ralph Nykvist ställer ut, se min länk här i bloggen. Den boken han gjorde med Anders Petersen om karnevalen i Venedig var fin. På den tiden åkte vi mycket på karnevaler och musikfester. Det var bildmöjligheter.

Träffade fina Nina Korhonen, som gjort en ny bok som har boksläpp på Konstig på torsdag. En makalös fotograf. Jag snackar bara om äldre fotografer. Förlåt mig, Hägglund i Norr borde jag säga något om. Förbannat bra. Han gjorde en serie porträtt på Insta med AI-tekniken. Det var en ögonöppnare, en skrämmande ögonöppnare. Hans sk normala bilder innehåller alltid en twist, en krumelur som gör att de lever. Underbar fotograf. 

Egentligen, för mig, handlar allt om lyckan att få uttrycka sig. Så är det och så kommer det att bli.