Tiden och sorgen. När döden hinner före vintern.

Sista veckan har varit en vecka i en slags sorg. En känsla av att saker och ting försvinner bort. Det brjade med ett glöggparty då jag träffade mina gamla polare sedan slutet av sjuttiotalet. Det var vackert men också en påminnelse om livets gång. 

Tiden.

Igår satt jag och tittade på mina Skogsnäsbilder, en gruppbild. På en kvinna som jag plötsligt kom att minnas. Det var i början av 1981. Jag har inte tänkt på henne sedan dess, jag lämnade Skogsnäs efter att vi hade gjort vår bok 1981, men nu då jag tittade på bilden så tänkte jag, som jag ofta tänker numera: Jag måste kolla hur hon har det.

Sorgligt nog gick hon bort för ett tag sedan. Det tog att få veta det. Det var som hon satte ett namn på den kollektiva sorgen som försvinnande varma händer utgör. När jag tittar på mina bilder så väcks dom till liv, får dofter och rör sig. Ibland talar de till och med, men det saknas alltid några ord, någon mening som inte blev sagd och det är den meningen, de orden, man hade velat få säga. 

Ibland känns det som om jag skulle behöva fara på en Farewell tour, säga adjö till alla polare och vänner som jag levt med och fotograferat. Jag vet att jag aldrig mer kommer att träffa dom, men det skulle kanske vara vackert att ses en sista gång, inse att tiden har passerat, säga hej på riktigt.

Det kommer ju inte att ske men i natt gjorde jag en sådan resa i drömmen. Den var både vacker och väldigt ledsam.

Skogsnäs finns kvar. En del vänner finns kvar, ett nytt liv spirar, de små har blivit stora. Det är det vi ska glädja oss åt, att livet går vidare. Mina bilder är historia, men det är nuet som är det viktiga, men minnen, varma minnen, kommer alltid att bestå. Alltid.