Vänner..

 Åsa Mobergs bok Väninnorna och jag är verkligen en fin bok. Det mesta Åsa Moberg skriver tycker jag om. Dessutom rör hon sig, och hennes vänner, i en miljö och en tid som jag känner igen.

Jag har tänkt mycket på det här med vänner. Mitt liv har i princip varit utan arbetsplatser. Haft labb där jag bytt medarbetare under olika perioder. En del har blivit vänner, andra inte. 

Första biten i vänskapen har ju alltid varit den relation som jag odlat, sedan har jag sett till att ha några goda vänner, några vänner som hängt med sedan långt tillbaka. Jag är ju född 1949 men jag har ingen viktig vän före jag fyllde trettio. Jag gjorde slut med mitt gamla liv och sedan har jag byggt vänner med folk som jag träffat och umgåtts med.

Eftersom jag är frilansare har det alltid varit viktigt att samla en grupp vänner, det kan vara nya eller gamla, det är kontinuiteten som är det viktiga. Att vi umgås och sedan det här märkliga, att man tycker om varandra. Alla mina vänner jag umgås med idag är viktiga, men tre, fyra stycken är väldigt viktiga. De är mina stolpar i livet. Jag har ingen släkt men två barn. Mina barn är mina barn, de kan inte ersätta mina vänner eller tvärtom. De spelar på olika planhalvor.

Min fru har en hel familj hon odlar, mamma, barn, barnbarn och släkt. Jag har inget sådant. Jag har mina fyra viktiga kompisar och två barn. Sedan är det tomt.

När jag är ensam på Naxos i vissa tider så längtar jag mest efter sex, kroppen, värmen, men sedan efter den här känslan av att sitta med en kompis som är smart, rolig och förstående. Det finns inte många som är sådana, det måste finnas en skala, en platå, där tankarna och idéerna möts. Det går inte bara att sitta och babbla.

Arbetsplatsvänner försvinner, byts ut, det är de andra vännerna, tankarnas vänner, som är de viktiga. Jag har en viss förmåga att finna sådana människor. Ofta börjar det med att jag berättar stories, sedan ju längre tiden går, desto mer lyssnar jag. Till slut behöver vi inte säga mycket, det kan räcka med att dricka kaffe, käka en bulle och kommentera det man ser och allt det ger en sådan skön trygghet och inre ro.

På Naxos har jag fem vänner som är viktiga, det räcker. I Stockholm har jag fyra, det räcker. Det är som näringen i bröstmjölken. Tryggheten. Och en annan viktigt sak är kontinuiteten, systemet, att man träffs ofta, drar in andra i samtalet, men kärnan måste vara den samma.

Det är ganska vackert. Om Ni får chansen läs Åsa Mobergs bok Väninnorna och jag.