Spanish pics,,,,

Spanish pics, det låter som en sång. Mitt spanska liv, skedde från 1972 fram till slutet av sjuttiotalet. Då jag resten hem från Baskien en höstdag 1977, satt på flygbussen och läste tidningen, såg att ett hus hade blivit ockuperat på Söder, kv Mullvaden, så åkte jag direkt dit.

Då hade jag haft min tid i Spanien, Francos död, Eta, Baskien, Madrid, Barca, Tarifa, mitt andra hemland.

När jag tänker tillbaka på Spanien, som är flera länder, så minns jag två saker. Ett okuvligt motstånd. Det sitter i folksjälen Ett okuvligare folk har jag aldrig träffat och dessa femrätters luncher. Var jag än åt, dessa fantastiska, billiga måltider.

Nog om det. Some Pics.

Sedan, något oändligt mycket viktigare. Min blogg hade för något år sedan runt tusen läsare om dagen. Sedan har det gått neråt, bloggar har ersatts framför allt avFejan,  Insta, Tik Tok osv, och jag måste säga att jag känner mig trött och frustrerad över läget. Hur ska du som fotograf eller konstnär nå ut om du inte är på de sociala medierna? Det går inte. Om jag idag har säg 400 läsare om dagen på bloggen så får jag mångdubbelt mer om jag visar samma jobb på Fejan eller Insta och det är fruktansvärt tröttande eftersom ingen av dom fungerar som bildvisning. 

Det är något som bara passerar. Jag hatar att vara nostalgisk, men på den tiden, tjugo år sedan då det fanns tidningar, så minns jag känslan då tex Etc kom ut. Man kastade sig över tidningen för att kolla in. Idag orkar jag knappt skrolla över Fejan osv, och man känner ju sig som en idiot då man återigen visar samma bilder på nätet som man visade för tre år sedan för man har fått tusen nya följare. Man måste uppdatera dom och då blir man generad och känner sig ännu dummare, men vad är alternativet? Göra böcker, okej, men hur många gånger ska man behöva göra en förlust för att visa sina alster?  En fotobok som säljer mer än tre hundra ex säljer bra, de flesta säljer mindre. Göra utställningar? Kanske? Jag hade en period då jag gjorde uppåt 7, 8, kanske 10 utställningar om år, men sedan ledsnar folk på en. Det blir som en ostämd gitarr, var ska man börja stämma? Det är lite som med workshops, hur många kan man ha i Sverige? Inte speciellt många för det finns inte underlag om man inte sysslar med Fotomaraton o annat trams.

Så, hur ska man gå vidare? Hur ska man kunna visa sina alster utan att allt slits ner, får en slags integritet och värde. Just nu känns det som man utnyttjas konstant av nätet eftersom du visar dina bästa alster och de tjänar pengarna och du tröttnar. Skippa dom då, säger någon. Givetvis, men ge mig alternativet. Finns det något?