De höga murarna.

 Sent på natten går jag och låser porten mot gatan. De höga murarna är ointagliga, de skyddar mig. Jag känner mig fri.

Syret, den krispiga vinden och en hund som skäller i horisonten. I Ukraina dör människor och den hemska sanningen i krig återupprepar sig. Ingen fred kommer till stånd innan för många har dött och de döda skapar en ny konflikt i framtiden.

Det är därför man inte ska kriga, men som jag sa:Ingen fred utan offer.

Jag skapar mig en egen värld. Läser om Hydra, om alla dessa konstnärer. Förr var de fattiga konstnärer som kom dit. Nu verkar många vara multimillionärer. Jag är också millionär, men inte i pengar, men i frihet, tid. Den enda miljon som räknas.

Byn är tom, alla åkte mot norr idag. Jag såg alla på den lilla flygplatsen. På några år har villkoren helt förändrats.Min granne har blivit väldigt gammal och kanske försvinner snart. Det har skett något med miljön, alla snackar om miljön, det går så långt att man vill ta bort pappersdukarna som läggs på de grekiska krogborden då man äter. En ickefråga, samtidigt som vi vet att de kommer att försvinna. Jag växte upp med att vita dukar på en krog var en lyxkrog och därför har jag aldrig trivts på krogar som är lyx, vita dukar och stora vinglas.

Jag tycker om de små glasen, pappersdukarna, mer jämlikt dukande än svindyra vita linnedukar. Pappersdukarna signalerar mer avslappnad stämning.

Klockan tio på kvällen är allt svart, allt och jag ser hur bilarnas lyktor syns på bergvägen upp mot Aphirantos. Det fladdrar till i  mörkret och det är som en kortversion av livet. Jag tänker att i morgon ska jag sitta på ett Café  och bara se, efter det ska jag gå hem och stänga porten, njuta av de höga, tjocka murarna och veta att jag är fri.