Det här med inspiration...

 På den tiden då jag var seriös med min träning, fram till hösten 2017, vintern 2017, hade jag toppvärden då jag kollade mig. Sedan opererade jag mig två gånger 2018, och efter det hade jag ingen större lust att träna som förr.

Inspirationen försvann och anledningen till det är att jag tror inte på så hård träning som jag gjorde förr och det är inte roligt. Men, om man inte tränar regelbundet, typ 3, 4 ggr i veckan, så är det meningslöst. Visst du kan promenera till jobbet och skippa hissen, själv har jag aldrig varit på den låga nivån, men nu har jag otroligt svårt för att motivera mig att tex cykla.

Jag gör en Henry Miller, jag cyklar till fiket, till allt jag ska göra och ibland om vädret är fint så kan jag dra några mil, men inte som förr, fem dagar i veckan, eller sex,,,

Ja, det är så med åldern men så börjar jag tänka på att jag ska göra två grejer, kanske åka skidor i vinter på allvar igen, då måste man bygga formen och bestiga Zeus i veckan, så då började jag plötsligt tänka på träning.

Läser om folket på Ikaria, de bor i den blå zonen, där sjuttio är ungt och över  nittio normalt och grundingredienserna i det långa livet är , ingen stress, starkt rödvin, mycket umgänge och lagomt med kroppsarbete,,,svårare än så verkar det inte vara o lite bra gener på det. 

Jag har återfallit i en barndomssynd. mesost. Gud, så gott det är. Som ung åt jag messmör och mesost hela tiden. När man tänker efter på min mathållning som ung är så är det sanslöst om man jämför med idag.

De första tio åren var ju mycket fisk, potatis, gurka, kåldolmar och gröt, falukorv. Det fanns inte spagetti eller tomater. Vi åt enormt mycket fisk, sill, strömming, lax och alla sorters bär. De enda frukterna vi åt var apelsiner och äpplen. Till helgen kunde det bli pannbiff eller pepparrotskött. Kanske det hette dillkött,,,,fråga mig inte.

När jag sedan började jobba på fabrik i femtonårsåldern slog jag till med Entrecote och beanässås...älskade det. Idag har ju sådan mat dödstämpeln på sig.

Sedan vid tjugoårsåldern, säg 1970, kom plasten, de frysta grönsakerna, det vita brödet. Jag minns hur jag längtade efter att får äta ett sådant där panrichbröd som fransmännen bar under armen. Allt kom sent i livet, fransk bröd då jag var tjugo, gå på mitt första galleri då jag var också tjugo eller kanske lite äldre.

Tidsspegeln är enorm. Men, min absolut starkaste känsla var att jag tyckte all mat var så fantastiskt god. Jag tyckte det ända tills jag blev femtio, sedan kom det här med vegg, som är suveränt, men idag lagas det så otroligt mycket dålig mat på krogarna, rena fusket. Och när jag skriver det så får jag ett mathugg efter kålpudding med potatis, lingonsylt och den bruna goda såsen.