Drömmen om det fria livet

Drömmen om det fria, konstnärliga livet? Och så visar jag en katt, men en katt är som en konstnär. En som tar alla chanser som finns och har nio liv.

I mitt fall började det tidigt. Jag föddes ju i en familj med noll konstnärliga visioner, även om mamma samlade på konst som hon klippte ut ur tidningen Året Runt. Redan från början var jag helt hooked på det fria livet.

Vet inte varför? Först var det Montreal Canadiens målvakt, legendaren, Jaques Plante, sedan kom musikerna in och slutligen författarna. Hemingway, Miller, Anais Nin, Ivar lo, alla de stora hjältarna, alla de som skrev om resan och äventyret.

Jag hade aldrig ens en tanke på att ha ett sk vanligt jobb. Alla jobb jag hade som ung var skit. Inte för jag vantrivdes eller det var något fel på arbetskamraterna, utan för att de hade arbetstider, fanns inget äventyr i horisonten.

Konstigt nog betydde fotograferna ingenting. Vete fan om de gör det nu heller? Det var Bresson, det var nån till men ingen fotograf kunde mäta sig med Millers beskrivningar från Paris, eller Hemingways från Spanien. Man åkte bara med, längtade.

Det var ju meningen att jag skulle bli ekonom. Bara tanken är ju horribel, men jag har haft stor nytta av min ekonomiutbildning, men den största nyttan hade jag av litteraturen. Det som skiljer typ Hemingway eller Miller från så mycken litteratur idag, var att de var så politiska. Hemingway visste vilken sida han skulle vara på i det spanska inbördeskriget, eller Millers mer anarkistiska protester mot välfärdssamhällets utveckling. Jag har läst alla böcker av båda författarna, de var ömsinta människor med stora egon och bra arbetsdisciplin.

Ingen, har beskrivit lusten att arbeta så bra som Hem...Jesus, man kan ju gå bananas, vill bara kasta sig över ett vitt ark och utrycka sig, eller resa. På något vis var tex Hems eller Millers resor inga jävla turistresor, där man reser till en en strand och beskriver en solnedgång, det är betydligt tyngre beskrivningar, ta bara Hems bok om de två brudarna, sommaren på en strand som jag tror kom ut postumt,,,den är tung. Vi har ju tex Birgitta Stenberg, eller Lundell, väldigt fina svenska författare, i samma genre, men de väger ju som ett lätt löv då det kommer till skrivandet om man tex jämför med Hem. Ta hans noveller, en del, många, är så man glömmer dom aldrig och hantverket, vilket hantverk. Han skriver så det öppnas ett helt rum mentalt, men mellan bokstäverna får man inte ens in ett fitthår. Det är tajt, tajt. Perfekt.

Det största med de här författarna och då måste jag också plocka in Strömholm, fotografen, eller Ed van der Elsken, är att de visar på en konstnärlig community, något tillsamman, tankarnas gemensamma ordning.

Det svåraste med det konstnärliga livet är att det ofta leder till ensamhet, kanske ett måste, om man måste göra det valet, eftersom konsten och arbetet är viktigare än familjelivet. Vem fan har hittat på att familjeliv är viktigt? Det går ju lika bra med vänner, kanske bättre, men just det visar de stora äventyrsförfattarna på. Att communityn kan vara tillräcklig, hålla en på benen, vännerna.

Anledningen till att vissa lyckas som fotografer, konstnärer osv, är inte att de är talangfulla. Det måste man vara, det är lika självklart som att man måste kunna flyta för att simma, utan den stora talangen är att ta motgångarna. Att lära sig den första läxan: Vad är viktigast och vad får jag avstå ifrån? Sedan med tiden kanske man kan minska på det man får avstå från, men man måste också ha i huvet att vore det bättre att släppa sina drömmar bara för man måste avstå?

Jag säger inget, men då Hem eller Miller beskriver dagarna, hur de går till baren, då följer jag med på axeln, hur diskussionerna går, då lyssnar jag. Precis som en katt. Jag håller mig nära, vet att jag förlorat några av mina 9 liv, men att jag har några kvar och att jag har några klara vackra morgnar då jag kan gå över stenarna, se katterna ligga på muren, gå uppför den lite sneda trappan, se hur vinden lägger de vita lakanen som ett solskydd över stolen och känna doften av dagens första kaffe, veta att hur jag än gör, så finns det möjligheter. Allt är upp till mig, allt ansvar ligger hos mig och alla förluster ligger hos mig. Precis som det ska vara om man ska få något gjort.