Friends in Monitsia...

Måndag. Yiannais och Skopelitis. Vi skrattar och jag säger att Skopelitis har blivit snäll sedan hennes kamrat Gudrun dog. Yiannais klappar henne lite extra och då lackar Skopelitis till och visar att riktigt SÅ snäll är hon inte.

Storm, storm, storm. 

Det blåser hårt. Jag går ut och letar ved, Lösved, ska köpa på affären framöver, en kubik men för tidigt ännu. EU vill ha bort vedeldningen. Ibland undrar man om de helt tappat det hela.

Vedeldning. Alla som är bönder på ön vedeldar en hel del eftersom då de beskär olivträden så blir det massor med ved över. Dessutom är elen sjukt dyr, flera ggr dyrare än i Sverige. Klart man eldar med ved.

Vad ska bönderna göra med all ved som blir över då de beskurit alla olivträd. Ska det bara ligga och ruttna? Det är samma sak med katterna. En massa katter ska steriliseras, men vad händer med alla råttor, ormar osv om alla katter steriliseras. Vem ska jaga och hålla rent från skadedjur om det inte finns några katter? Ska man spara någon katt i varje kull som inte blir steriliserad som får föda barn,,,,Ja, komplicerat är det, men vedeldning kommer man aldrig att rå på så länge 45 procent av Grekland befolkning inte klarar av att betala elräkningen.

Egentligen är det mesta bra. Jag har min blogg, det här är mitt testamente, det finns lååånga texter och korta och en massa bilder. Jag kollade, sedan 2007 har tre och en halvmiljon gått in och kollat bloggen,,,inte helt fel, men men det vore ju kul om det fanns något sätt att få in lite pengar på den.

Så är det. Det är en annan sak jag funderar på. Förr då man kanske publicerade sig på sex sidor eller tio, i en fototidning eller ngt annat, typ Etc, så räckte det med att bli publicerad så en gång om år, två var fantastiskt. På Facebook, kan man publicera sig tio ggr om dagen, men man känner ingenstans samma känsla som då man publicerade sig i en tidskrift.  Jag har kvar en del tidningar från 70-talet och det är ett  nöje att kolla i dom. Så många bra reportage det gjordes om fotografer. Idag är ju nästan varenda reportage om en fotograf totalt ointressant. Jag vet inte varför, men det är som det ställs fel frågor. Det blir inget djup. Utomlands sker det fortfarande att man får läsa om bra fotografer som intervjuas av verkligen pålästa och kunniga journalister. 

Det är något jag saknar och det finns heller inte något kritiskt perspektiv. Jag har ju några frågor som jag funderar på: Varför låter stora institutioner amatörer helt fritt få ställa ut och där kvalitetsnormen är först till skott?

Varför finns det ingen redaktör som sorterar? Min erfarenhet, typ Norrköpings museum och några till, är att redaktörerna där, inte vet ett skit om svensk eller internationell fotografi. De saknar fullständigt utbildning. Hur ska de då kunna göra ett bra jobb? Om man tex jobbat på ett museum och sysslar med fotografi så måste man ha hela fotohistorien i ryggen, man måste ha hela den svenska fotoscenen under kontroll, och man ska helst ha en bra överblick av den pågående europeiska scenen. Dvs, åka på festivaler, kolla de olika sajterna, typ Lensculture, Magnum, osv osv,,,man måste tillhöra de kunnigaste i Sverige...är det så? Nej, i princip är kunskaperna ett skämt.

Nå, nog om det, som jag brukar säga.