Livet som ett pärlband...

Jag åker till en ö. Iraklia. Vinden rör sig knappt. Det är därför jag reser den här dagen. Den dagen jag reser hem har vinden ökat.

Havet ligger blankt och jag bara åker, älskar att vara på den här gamla fjordbåten som kör i de små kykladerna. 

Jag har cykeln med mig. Min vän har fått ett liten hundvalp, som vi kalla Fikon, för den käkar fikon hela tiden.

Vi möts på bryggan, den gömmer sig lite för mig, sedan blir vi vänner. På natten kommer den och kryper ner med mig i sängen. Det påminner mig om när jag gjorde Skogsnäsboken och lillpojken i familjen en natt plötsligt kom och ville sova med mig. Idag hade väl någon idiot anmält mig för barnövergrepp 

Jag reser till en ö, jag reser bara för att resa. Jag fotograferar för jag förstår varför jag fotograferar. Jag bevarar minnen till Framtiden. Jag har allt mer insett det att min viktigaste insats som fotograf är att berätta om den tid jag lever i, bevara minnen till och för andra, den dag jag eller dom inte finns mer. Det är ingen krånglig uppgift, men den kräver en klar attityd, att man förstår varför man gör det och ju äldre jag blir desto mer förstår jag min uppgift. 

Att bevara. Det är jag som sätter våra gemensamma minnen på pränt, spikar upp dom på de moderna altartavlorna.

Jag känner en och annan fotograf som har många altartavlor som ingen sett. Ibland kan jag tänka på Käre Anders P, den dagen han är borta och någon bara gör en jätteutställning om livet vi levde. Vi levde samma liv, men vi levde olika också. Jag har en gren som inte han har och tvärtom, men han är den levande människo o tidsmaskinen för min generation. Den mängd bilder han gjort och inte publicerat är ofattbar. 

Jag tänker på detta då jag sitter på Skopilitis, den vackra båten och lyssnar på Joakim och Anna, som är curatorer till den fenomenala utställningen på Nationalmuseum. Det är ett berörande program, musiken, Joakim som berättar om sin pappa, Anna som är så smart och beläst och som impregnerad av Paris i sina ådror. En underbar konstnär dessutom, o sist men inte minst, den härlige journalisten som jag tyvärr inte lyckats få fram namnet på. Det blir som en påminnelse om livet, kamratskapet, en slags triangel, fadern sonen och älskaren.

Blev oerhört berörd och då började jag återigen att tänka på min roll i det här som kallas livet. Jag bygger halsband, vi bygger halsband av pärlor, vi skippar de fula och kantiga pärlorna, men ibland går bandet av, alla vackra pärlor faller till marken och man hittar inte alla, en tid har gått och de kantiga och fula kanske är de man nu tycker bäst om, sedan dör man och någon annan bygger vidare på pärlhalsbandet och det är precis det här programmet handlar om. 

Att bygga vidare. En sådan styrka, en sådan revolutionär tanke. En sådan gåva.