Partyt...

 Det är den vanliga krogen. Giorgios är trött, säsongen går mot slutet. Hans fru är där med deras lilla dotter. Klockan är 23 då vi lämnar krogen. Det blåser svalt, riktigt svalt. Och hårt. Vi kan nästan inte hålla balansen då vi går i de smala gränderna. Bilen står med röven mot havet och Portaran. Vågorna börjar slicka bakändan på bilen. I morgon kommer båtarna att vara inställda.

På natten, i det svarta, kör vi mot bergen. Det är den där fantastiska känslan av att vi är med om något. Jag är med om något. Något som inte går att beskriva, hur sommaren blir höst och hur de kryper in under kläderna, in under skinnet. Vi är de enda som kör mot bergen i natten och bilen skakar i stormvindarna.

Den sista backen upp mot huset. Ensam i byn. Många skulle känna sig rädda, osäkra. Jag älskar det. 

På dagen, i solen, den svaga höstsolen, som är som en bra svensk sommardag, i den solen pratar vi, äter risotto som är gul och har räkor och musslor i sig. Jag dricker vatten, har varit hos tandläkaren och betalt en halv årslön för nya tänder. Jag skiter i pengar, har alltid skitit i pengar även om jag alltid drömt om att ha några. Det sägs att man ska göra tre saker för att bli lycklig, barn, skriva en bok och plantera ett träd. 

Jag har gjort allt det och skitit i pengar men har alltid drömt om lite pengar. Det är ingen mardröm men det är heller ingen sanndröm

Risotton ersätts med Espresso och glass. På havet går den sista båten mot Pireus, sedan är det stopp. En gång stod jag i hamnen och grät då sista båten gick. Nu är det för sent för sådant. Det  finns inte längre några sista båtar. 

Efter risotton och glassen är vi nöjda. Min fru säger att hon gått upp i vikt och jag säger att jag minsann fått nya tänder för en halv årslön. Vi verkar båda nöjda.

När båten rundar Paros ser jag att den gungar, framför mig forsar vågorna in mot stenstranden med en kraft som gör att jag ryser. Vägen upp i bergen är som en väg upp i himmelriket och hemma väntar sängen, öppna fönster och ett monster till vind som vrålar i natten. En vind som för mig tillbaka till barndomens augustinätter, då höststormarna ven, innan skolan skulle börja. Höstvindar som talade om en ny tid, en ny möjlighet. Nu behöver jag inga nya möjligheter. Jag behöver bara ett rum i ett stenhus, ett hus med öppna fönster och en vrålande vind för att förstå att jag är i himmelriket.