Det femtusenåriga olivträdet...

 Vad handlar det om egentligen? 

Det femtusenåriga olivträdet ligger där det ligger. Det är liksom flera träd från samma rot. Jag vet inte om jag är så imponerad. Det är alldeles för mycket gammalt skit som ska glos på. På Naxos verkar varenda sten vara från tidernas begynnelse och sedan kyrkorna. Alla jävlar ska gå och kolla på kyrkor? Hemma skulle de knappast bry sig om en enda kyrka.'

Det är väl så att om man inte kan bada så måste man åka och glo på en kyrka som är från tidernas begynnelse och öppen en timme om dagen. Helst ska man gå fel och virra omkring i vår by  och kolla på gamla husvrak från juntatiden och säga: Kolla, det här är ruinen av en bysantisk kyrka från tidernas begynnelse.

Som Ni märker. Ledordet är Tidernas begynnelse.

Vi kollade på det tämligen ointressanta olivträdet, men däremot var sänkan det låg i verkligt vackert med en hög trevliga får som klämdes och trängdes och såg snälla ut.

Efter att ha passerat ytterligare något från Tidernas begynnelse tog vi Chevan och åkte till havet där min fru tog säsongens sista bad som ensam person på stranden. Efter det åkte vi hem och käkade kanariska potatisar, tydligen jävligt salta och grillad Feta som jag köpt av Irini på mataffären.

Kvällen, eller natten kommer, trött som attan, lyssnar på Eta James, live från Montreaux. Men, Herregud, vilket tryck,,,

I natt viker stormen, om den ej gör de,t förlorar mina fru alla sina biljetter. Vi åker ner till hamnen, det brukar gå, men om man ej kan öppna bildörren för att det blåser så hårt, ja, då vet man. No ferrys today.

Kiriaki serverar mig kaffe, oss kaffe. Skäller på mig för att jag inte snackar tillräckligt bra grekiska. Hon nekar snacka något annat än grekiska med mig. Det var på samma sätt då jag bodde i Barcelona 1972, i kollektiv, Calle Mallorca, med en fem personer, där en var dotter till en olivoljeproducent som senare kom att hålla på och ta dö på tusentals personer eftersom han petat ner nåt i olivoljan som var frätande och sedan var det en Jesus, som uttalades Resus och så jag. Där snackade ingen engelska med mig heller, förutom Fuck och joint, och jag lärde mig hyfsad spanska.

Ja, olivträdet står kvar, femtusen år, annars dör de kompisar hela tiden. Inga namn nämnda men alla var mig nära, värmde mitt hjärta. Slas sa en gång. Det värsta med åldern är alla begravningar. Jag känner samma sak. Man blir lite märkligt hjärtlös. Man gillade dom, man kanske älskade dom, men man kan inte göra något åt att folk dör.  Man älskar dom fortfarande, man kommer att minnas dom. Man kommer att sakna dom, men de finns kvar inom en, de dör aldrig. Precis som olivträdet. Det är inga märkvärdigheter med döden, det är bara som det är.