Skillnaden mellan Insta och Facebook

Jag blev helt enkelt less och trött en dag och skrev en story, där jag samlar nytt och gammalt och kallade det för: En bläckfisks memoarer

Jag lyssnar på vinden som viner i pipan då jag tänder kaminen. Det börjar dra ner mot noll utomhus. En vecka av riktig grekisk vinter. Det ska komma snö i natt.

Jag älskar min franska kamin. Jag har 19 grader inomhus, men 19 grader i ett grekiskt hus med bara marmor överallt och ett regn utanför dörren är inte de 19 grader vi har i Sverige.

Därför tänder jag kaminen.

Den startar långsamt och medan elden tar sig skriver jag det här.

Att bo här en en gåva och ett arbete, Framför allt på vintern. Hela tiden fixa ved, hugga ved och elda. Det är liksom basen i tillvaron. Att få det varmt och skönt. 

Dagarna löser sig själva. Solen kommer upp och det är varmt överallt där inte vinden kommer åt. Det blåser mest nordan på ön. Är det sydlig vind är det oftast regn.

Idag är det västlig, både kallt och regn och ingen sol. Kaminen segar, fuktig ved, men det är ändå på gång.

Jag diskar medan brasan tar sig.

Det här livet är en slags strid, längtan efter det goda läget.  Då värmen kommer och man kan avslappnat arbeta med sin konst. Det är ett slags liv som handlar om att själv ordna sina betingelser. Värme, mys, arbete.

Jag längtar efter mitt varma badkar i Stockholm. Att bada badkar här känns som en absurditet. Hur ska du få ihop så mycket varmvatten då inte ens ett trestjärnigt hotell i Aten klarar att få till badkarsvärme och på det, tanken på vattenbristen.

Man söker sin egen längtan och sin egen tillfredsställelse.

Jag stannar inne ett tag. Utanför dörren, på fiket härjar coviden. Mer  än någonsin och det finns en deadline. Jag räknar med fjorton dagar till, sedan ska det dö ut och jag kan leva fullt ut. 

Men, vem vet?

Om fjorton dagar ska jag börja måla i huset, då ska kylan vara på tillbakagång och covidhelvetet tagit färjan till sin egen begravning.

På havet hittar man fortfarande döda från förlisningarna kring julen. Vi påminns hela tiden om detta vansinne med folk på segelbåtar, som betalar 90 000 kr för att ta sig mellan Turkiet och Italien. Och vad är hoppet? Sitta i en förläggning och inte få leva fullt ut.

I jämförelse med det är en trilskande kamin en barnlek.

Jag tittar på min kamera, en Ricoh Gr 11, som ligger på stolen. Jag har en dröm om att använda den en dag. Att bli som en fotograf, men det löjliga är ju att  mobilen är bättre. Jag kan inte förklara det hela men mobilen skapar heller ingen känsla av fotograf i mig. Jag måste pimpa den på något vis, precis som jag pimpade och älskade mina Leicor eller mina Nikonkameror förr i tiden. Jag måste helt enkelt ge kameran en slags dignitet. 

Det är som med ett förhållande. Man måste ge det dignitet, tyngd. Jag hade mobilen med mig på Akropolis, tog några turistsnaps och sällan fått så mycket cred för mina bilder. Jag tänker, det är ju bara mobilbilder men de har något..

Och så där går det på. Katterna sover gott i soffan, brasan brinner fint. Jag gör en kycklinggryta till middag, men tar gröt till lunch. Jag vill ha kvar längtan till den goda middagen med ett glas rött. Jag vill längta och jag vill genomföra min längtan.  

Det är kanske det som är det fulländade livet?

Solen dök upp. Kör ner till hamnen, sätter mig med en kebab i vindstilla läge. Det snygga fiket jag hade tänkt gå på, tänkt sitta med en kaffe o bakelse o bara glo,  var stängt. Jag hade snoffsat till mig, bytt byxor, rakat mig o satt på mig bootsen, men jag är så ovan att vara snygg o ha stadsklädsel, så jag snubbla o vricka foten. Blue Star kommer, jag hör varningsplinget då båten vänder aktern mot bryggan. En bil framför mig stannar, en ung kvinna lyfter ut en baby i knallgul sparkdräkt o en katt tittar långt efter min kebab. Jag äter långsamt o frågar mig själv om det finns något ställe i hela världen som är finare än det här

April, påsk 2022

Den stora högtiden är här. Alla reser till ön. Det är sommarvarmt och jag mår skit. Det började för fjorton dagar sedan, i Sverige. Precis innan jag skulle resa tillbaka till Naxos så fick jag helvetisk tandvärk, velade en dag om jag skulle gå till tandläkaren i Stockholm, avstod och sedan dagen därpå var det till Naxos, flyg, övernattning på sluskhotell i Aten och båten ut till ön. Helvetet med tanden bara fortsatte. Jag ringde tandläkaren från båten, fick komma dagen efter.

Infalmmation och antibotika i 6 dagar, på den sjätte dagen kom mina polare och vi skulle äta middag ute på Barrabas. Mitt i måltiden ringer tandläkaren och frågar om jag kan komma på morgonen dagen efter. Jag infinner mig klockan 0900, tanden går inte att rädda, ut med den och in med en implantatskruv i käkbenet.

Återigen antibiotika och det pågår ett krig i Ukraina och det är massor med folk som har ett helvete, men jag tycker synd om mig själv. Mår illa som en bäver och massa stygn i käften. Ytterligare 5 dagar på antibiotika och ytterligare illamående och ytterligare värk.

Så går påsken. Jag tappar lusten att umgås, ligger mest hemma med öppna dörrar och fönster och undrar när livet ska börja.

När jag ska börja skriva, träna, måla, arbeta med huset, umgås?

Dagarna och går och på den sjätte dagen ringer tandläkaren och ger mig en tid dagen därpå då jag förhoppningsvis ska ta bort stygnen. Det är så det ser ut. Ön kryllar av folk som umgås och jag ligger i skuggan och tycker synd om mig själv, hatar livet och väntar på ljusningen.

Några dagar senare är jag ner till tandläkaren, han tar bort stygnen och jag tänker ”NU BÖRJAR LIVET” och så kommer jag hem, går till fiket och känner med tungan. Men för helvete, det finns ju fortfarande stygn kvar. Jag går hem, deppar, men bestämmer mig för att ändå blanda lite kalkfärg för jag har en mur att måla. Inte mycket, men det sista innan jag börjar leva, för det är leva det handlar om.

Jag står där och blandar kalk och vatten, det är grått men väldigt varmt och jag får plötsligt upp  vad det handlar om. 

Vad livet handlar om. Lusten att leva, lusten att bara känna lust.

Jag kom till Naxos första gången i början av nittiotalet, varit på ön i mer än trettio år, men det som utmärkt mitt liv här har alltid varit den enorma lusten, kåtheten, solen som drar igång alla spjäll inom en och där man närmast blir hednisk efter sin längtan efter lust. Ren rå lust.                                                              

Natten smeker, den kan smeka det sorgesamma, men den smeker. Den hugger inte.

I natten tänker jag på lyckan att arbeta. För varje bild jag tar, för varje ord jag skriver, vill jag ta mer,skriva mer. Det är en oändlig ström, en elektrisk impuls som aldrig tar slut. Det är som med kärlek, det är kärlek, det tar aldrig slut om du älskar. Det bara ökar.

Att arbeta är den största lyckan som finns. Att arbeta och inom sig känna att man gör skillnad fördubblar lyckan. Det finns inget slut för denna lycka, mer än döden. Det är därför man jobbar, för att hålla döden stången, göra skillnad.

Natten är varm. Jag har en fläkt som går. Den går hela natten, tillsammans med ljudet av cikadorna spel. Ett ljud som jag med ålderns rätt hör allt sämre, men jag hör fläktens rogivande surr och jag hör stadens milda symfoni och jag tänker att arbeta, göra skillnad, är allt.

Jag är född i lejonets tecken, men känner mig mer som en örn. Jag sitter i mitt örnnäste och ser ner över Naxos alla tak. Siestan har precis slutat, på taken pågår vardagslivet. En ung mor klipper sin sons naglar, en kvinna hänger tvätt, en man lagar en cykel. Små mönster av det som bildar ett samhälle.

Jag är en ensam örn som just läser vad en fotograf säger om ensamhet för örnar.

”Ensamheten finns där, den är stor, men det är okej om man inser att det bara är så här det är”.

Den vackra båten Scopelitos glider in i Iraklias vik. En canadensisk kvinna fråga mig plötsligt om jag känner till de här två skandinaviska männen som bor på ön. En har kommit dit med båt, varpå polarn svarar att till den här ön kommer alla med båt och så skrattar vi. Ett befriande skratt.

Det har varit en vacker morgon, katterna lämnade fotavtryck på bordet under pergolan. Jag har varit med en vän som jag känner sedan mer än trettio år. Han ger mig glädje, han har byggt ett hus till sig själv och jag har fått vara med och göra en pergola.

Scopelitos vänder på en femöring, den ska gå fem i halv men är en kvart tidigare, den vänder direkt, drar upp ankaret bak och går ut mot havet igen.

Jag vinkar, man ska vinka då en båt lämnar kaj. Det är en vink som är en påminnelse om ses igen och adjö på ett tag. Min vän står på kajen, han vinkar, jag vinkar tillbaka ännu en gång, sedan ser jag hur han går mot sin motorcykel för att köra hemåt. 

Tre italienskor sitter bredvid mig, en har inga skosnören, tre italienska kvinnor i mogen ålder, som tre tonåringar på äventyr. Jag känner en viss ömhet över att få sitta bredvid dom och tjuvlyssna. Hur kan de veta att jag förstår de flesta språk, garanterat italienska. 

Nere i salongen på båten har kaffemaskinen kommit igång. Jag beställer en kaffe med mjölk och metrio socker. Vinden kommer från norr och jag tänker på hur viktigt det är med lä från vinden på en ö. Bergen ligger som ett radband i dimma, Aliko, Glyfada, Mikri Viglia, ser Anestis hus på Stelida och snart kommer den där dyningen som berättar om att resan är över för den här gången. Jag kollar på italienskorna som rest sig. En har vackra fräknar på benen. Det är hon som inte har några skosnören. 

                                                                 

Vi hade satt oss i hamnen, långt från den intensiva delen av paralian. En fiskare gjorde sina sista förberedelser för natten. Efter ett tag  klev fiskaren och hans son ner i en jolle och rodde in till kajen där vi satt. En av de stora färjorna från Santorini la samtidigt till vid kajen och på avstånd kunde jag se bilarna köra ur den stora färjans mage. Det var så pass långt dit att ljudet inte hördes till oss. Det var bara en kolonn av ljus som långsamt rörde sig in mot stans centrum. 

Vi hade tagit oss en öl var, satt tysta och tittade på fiskarens manövrar med jollen. Hon var vacker, hennes hår hade snabbt blivit vitt i solen. Jag hade bestämt mig för att älska henne. Hon var bra, helt enkelt. En bra kvinna på alla sätt. Nu var hon lycklig. Mensen hade inte dykt upp och kanske var hon med barn? Jag hade sedan länge bestämt att jag skulle inte ha några mer barn, men hennes lycka över att få barn, var något jag också njöt av. Jag kände mig också lycklig om det skulle bli av. Lyckligare än om det inte skedde. Det var det jag kom på medan fiskaren la till jollen.

På tvn bakom oss vann Italien över Ukraina med tre mot noll i fotboll. Fiskaren passerade med fångsten på en skottkärra. Han hade buteljaxlar och jag undrade hur det gick ihop med ett sådant hårt fysiskt jobb som fiskarens? Hade han varit intellektuell innan?

Vi gick hem genom natten, upför berget till vårt vita hus. Hennes vita hår lyste då fyren svepte med sitt ljus över udden. Jag la mig på sängen, slog upp en Metaxa. Hon gick på toaletten. Jag hörde en suck och förstod att det inte skulle bli något barn. Hon kom och la sig, hennes vita hår smakade besvikelse. Natten var för varm för att sova, men vi gjorde det ändå, låg klibbiga och osomnade. Min dotter dök upp i natten. Hade fått ett kärlekshjärta av sin grekiske  semesterflirt. ” Be mine” stod det på hjärtat. Hon påstod att hon lärt honom kyssas. Han var tydligen dålig på det innan? Vi la oss alla tre i samma säng. Efter ett tag sov de andra. Jag gick ut på verandan, en grå katt jamade och staden låg och glimrade under mina fötter.  

Det är den sena eftermiddagen. Hon står vid räcket på balkongen, har en skär klänning på sig. Benen är bruna i de glittriga sandalerna. Hon luktar sand o hennes huds märkliga doft av kön och vila. Jag kysser henne i nacken. Hon blir mjuk o tung i kroppen. På balkongen, mitt emot, röker en grek sin kvällscigg. Han tittar på oss men ser inte hur jag tränger in i henne. Hon stönar till, böjer på nacken så jag kan kyssa den överallt. Hon står stilla, kramar med skötet, det rinner lätt längs låren då hon nyper mig i handen och kommer. Greken står kvar, vi står kvar. Hennes skära klänning är skrynklig, natten kommer. I morgon ska vi bada, men först ska vi sova, i den vackraste, trygga sömnen som Gud skapat.

Om förr och nu.

Jag läser en roman om en man som bor i Norrland och sover i köket. Det är där han har vedspisen och det är där värmen finns på vintern. Han har ett vardagsrum och ett sovrum i sitt lilla hus, men det är stängt på vintern.

Han bor i köket, vid spisen, där värmen finns. 

Jag ligger i ett stenhus, lyssnar på Jan Johansson och får inte igång vedkaminen för veden är sur. Jag kastas snabbt tillbaka till min barndom. Bergsgatan 49, en etta på 30 kvadrat där brorsan och jag sov i köket i en våningssäng. Farsan och morsan sov i vardagsrummet, i  en soffa, som var en bäddsoffa, som drogs ut och blev säng på natten.

Mina kompisar hade det mer som i romanen. Att man stängde rum på vintern och höll till i köket. Det var vedspis och kakelugn, men vi frös aldrig. Vi var alltid ute, med lovikavanar i vilken kyla som helst.

Det var en tid, en tid som jag måste beteckna som lycklig. I alla fall för oss barn med äventyret hela tiden bakom knuten. Ingen av oss visste ens vad dagis var eller Fritis. Vi hittade på allt hela tiden. När man hörde morsans röst så gick man hem och åt. Sedan gick man ut igen. Vi var fan aldrig inne, vi frös aldrig och vi hade ständiga äventyr.

När jag blev tolv flyttade vi till en ny modern trerummare. Farsans och morsans slit på nätterna, poststädning, storkök, gav en liten hacka så de köpte en trerummare på HSB för tjugofem tusen. Vi flyttade in och hade plötsligt heltäckande mattor och varmt vatten. Jag låg i badkaret hela tonårstiden.

Den nya lägenheten var inte alls en lika lycklig tid som den med dubbelsängen i köket. Mamma hamnade på psyket och pappa dog, om jag ska göra historien kort.

Nu bor jag i ett stenhus som är nästan trehundra år gammalt och är ett av de vackraste husen på ön. Det är fantastiskt att bo bland bergen, lyssna på Jan Johansson och höra katten rossla i sömnen. Jag skulle gärna vilja sova vid elden, men elden vill inte tända idag. 

Jag är ändå tacksam, för den resa jag gjort. Den från Lovikavantarna och de eviga äventyren till Jan Johansson i ett stenhus och en långsamt rosslande katt.

Stengolv

Morgnarna är mitt vapen i livet. Jag ser solen komma upp över pergolan, klockan är halv sju och katterna ligger på gården, väntar på att jag ska öppna dörren. Kör den klassiska italienska kaffekokaren på spisen och sedan går jag över den vackert stenlagda gården upp på verandan och arbetsrummet.

Det är ett vitt, ganska kalt rum, befolkat med lite  böcker och solens rytm. Jag läser om Ikigai, det japanska uttrycket för hur man ska leva livet. En blandning av passion, förmåga att inse vad som är viktigt i livet, hålla kroppen i trim och bra mat. Jag har alltid älskat det japanska, ett tag tränade jag karate i många år, på sjuttiotalet och det var det perfekta för mig med min grymma ångest. Jag körde fem, sex dagar i veckan, en timme eller två och det höll nerverna på mattan.Meditationen, kraften, filosofin, det inneslutna, var perfekt för mig, min kropp och min hjärna, min själ.

Det är det jag tänker på då jag läser om Ikigai i tidningen. Hur gamla de blir människorna som låter denna känsla snurra genom sin kropp. Jag bor vid en sådan blå zon där folk blir gamla. Ikaria, den grekiska ön, inte långt härifrån, har samma känsla som de japanska öarna, där blir också folk väldigt gamla, friska. Att bli sjuttio är att vara ung, man ska bli uppåt hundra.

Jag går en promenad, som en fåraherde, tror på det. Tror på tankens kraft. 2018 var ett värdelöst år, två tunga operationer, som kostade kraft, men som jag tog mig igenom tack vare min ikigai, min känsla för livet, att jag ville mer men ändå  var tacksam för det som jag hade.

Solen stiger över bergen. Det blir en bra dag. Tro mig, fundera på ditt eget ikigai, försök att förstå varför vi inte anammar denna känsla mer. Vi har en livsmetod där folk blir uppåt hundra år. Vad fan är problemet? Det är väl bara att lära sig av dom och deras enkla livstil. Gör det du älskar, ät bra, rör på dig och försök ta reda på vad du kan göra för världen.

Jag följer min vän till båten. Det är lågfredag, en viktig grekisk dag. Överallt ska man käka lammkött men jag köper tre fläskkotletter så jag klarar mig över helgen.

Min vän åker över till sin ö. Det är en sådan vacker dag, sol och Saharasand i luften. Jag känner mig oerhört sliten i luftrören, det finns sådana här förbannade pollen här också, men det är första gången på trettio år jag drabbas. I Sverige brukar det vara en ren plåga alla vårar.

Båten stävar ut mot Stelida, det gungar en del, det är förhöjd havsyta utanför hamnen och vågorna blir som tsunamis då det blåser, men sedan djupnar det och havet blir lugnt.

Det luktar sensuellt från fiskebåtarna, skit, fisk och diesel, riktiga dofter och jag känner ett stråk av lycka i min kropp då jag startar scootern för att köra den vindlande vägen upp till Monitisa. Jag kör långsamt, bara för njutningen. Hela vägen upp i bergen funderade jag på Araki, nu snart åttio med en knölig prostatacancer och ett öga som inte fungerar längre, men fortfarande i full gas. Han samlar ihop sina bilder och han säger också något som jag förstår: Det gäller att samla ihop bilderna, skapa punkter som blir linjer, som binder ihop.

Jag landar hemma, äter två glassar, prisar min tillfälliga ensamhet.Om en vecka blir det workshop och jag funderar på alla jävligheter jag ska utsätta dom för. Det hade nog Araki gillat, se livet som punkter, som sätts ihop och blir linjer och en ram där livet finn

Naxos, denna hetta. Ligger naken i huset. Går omkring naken på gården. Stenarna är så  heta att det går inte att gå med nakna fötter. 

Känner mig inspirerad. Ser Patti Smith skriva för hand i en bok, inspirerar. Läser mina gamla bloggtexter. Inspirerar. Tänker på sex, särade ben, kvinnor som säger: Kom och kör in den…inspirerar väldigt mycket. 

Har en polare som diskuterar sex i intellektuella termer. Vad är det? Sex har väl aldrig varit intellektuellt, det är ju mest känsla och konstnärskap. Det handlar om att fullfill your dreams,,,det perfekta konstnärskapet. Sex är inget handla på Konsumtjafs. Sex är att bestiga berget och simma med hajar. På samma gång.

Jag går omkring naken. Var det så här jag tänkte mitt liv på ön skulle bli? Svar Ja. Exakt så här, men jag trodde aldrig det skulle kunna bli men min älskade fru såg till att det blev av. Hon gav mig den största presenten, förutom sina kyssar och sina ljuva röst, så gav hon mig öppningen till himlen.

Vi simmar strax under ytan. Min dotter upptäcker  sjöstjärna nere i en skreva på botten. Vi dyker upp och ner, jag ser hur bra hon simmar. Tiden är kommen då hon snart är  bättre än mig på allt fysiskt. Hennes smidiga, smala kropp far som en dopping i vattnet. När hon kommer för nära knuffar jag bort henne och hon flyter iväg lätt som en fisk. Tänk om det var lika lätt i verkliga livet. Jag har bara erfarenheten kvar som motvärn  och skydd mot hennes  vetgirighet. En annan dag hittar vi en köttätande växt på botten. Jag sticker ner handen och växten tar grepp runt min arm. Några veckor senare skall hon resa hem. Vi står på flygplatsen vid boardingkontrollen. Hon skall resa ensam för första gången. Kaxig och nervös, sorgsen  på samma gång. Den smala kroppen som sett så stark ut i vattnet,  ser sårbar ut i flygplatsens neonljus. Hon kramar mig och säger plötsligt: Pappa, den där växten som var köttätande.....kan du inte mata den med köttbullar en dag  och  berätta  hur det gick

Jag har sedan många år ett förhållande med en italienska. Hon är serisblå, samma färg som Bianchis racercyklar. Smal, ettrig, går som en skållad råtta. Scarabeo, heter hon. En korsning mellan moped och motorcykel. Känns som Max Biaggi har trimmat henne och kastat in några extra kusar i rovan.

Jag sveper ner genom byarna mot havet. Det ylar om Scarabeon. När jag passerar skriker greken på bensinmacken, ” Yasso John, Hallo sweden”. Han tror jag heter John. Det tror alla greker. För sent att ändra på nu. Mitt namn kommer från den tiden då jag hjälpte rumsuthyrarna i hamnen. Mitt smeknamn däremot,”Sweden”, fungerar i alla lägen.

Nere på stranden. Alla dessa vackra män. Europeiska män har gjort något. Det dräller av snygga män och då snackar jag om vuxna män, riktiga män. Inte fjortisar. Ett äldre par i sjuttioårsåldern ligger på stranden. Kvinnan smeker sin man ömt över bröstet. Det händer grejer. De går tillsammans ner i vattnet. Han först, hon efter. Han stannar, står still. Hon stannar tätt bakom honom, lutar sitt huvud så ömt emot hans rygg. Det står båda stilla. Det är så vackert att till och med solen klipper med sina ögonfransar för en sekund. Sedan skrattar han till och de båda glider ner i vattnet.

Ju äldre jag blir, desto ointressantare blir verkligheten. Drömmarna, som ofta bygger på verkliga upplevelser, gestaltas om, blir fantastiska, blir bilder, arbete och förnyade drömmar. Verkligheten är överskattad. Jag vaknar till en gregoriansk kyrkokör och Blue Stars mullrande motorer. Bukten är helt stilla, någon kör en maskin på andra sidan stan. Allt hörs med vinden. Kärlek är avstånd och närvaro. Allt blir längtan vissa morgnar. En båt taxar ut mot Paros. Vinden ökar, båten sätter segel och bukten krusas plötsligt av vindarna.

En sval natt, kände mig som en munk i ett kloster. Jag bor i ett kloster. Han som skrev Zorba, Kazantzakis, gick i nunnornas skola. Han gick i samma trappor som jag går i nu. Den trebenta katten tittar förvånat då jag klivet ut genom dörren. Vinden har ökat, avstånd är längtan, Polarn ligger på den sydligaste udden, skickar meddelande: Kommer till lunch. I morgon blåser det upp.

Det tar sex timmar mellan Aten och Naxos. Det är en resa som är som en ursprunglig resa. Man dricker sitt kaffe på trottoaren vid halv sju på morgonen, utomhus. Alltid utomhus, sommar som vinter. Det är inga modelejon som sitter där med sitt kaffe men de verkar ha roligt. En gång i tiden, på de gamla båtarna, åt man i samma mäss som personalen. Det var bra mat. Nu serveras den sedvanliga hamburgergojan.

Det tar runt sex timmar, och så rundar man udden på Paros och ser raksträckan in mot Naxos hamn. Det är som det blir en nedförslöpa. Blu Star Delos frustar och pumpar maskinen för att göra en snygg landning. De sista tio minuterna är som en raketuppskjutning till månen. Larmen går, det tjuter och piper, det är galet och männen som jobbar på bryggan är som en slags ekvillibrister som står på händer och går på lina på samma gång.

Så tystnar det, bakluckan faller ner och plötsligt är alla i rörelse. Det är då jag blir tårögd. Det är alltid då jag känner att det är här jag hör hemma, här i den här galna cirkusen, gapandet och skränandet och med den där luckan som faller mot kajen.

Jag går av, vi går alla åt samma håll. Mot staden, men också mot bergen. Mina berg ligger som en fond mot havet, eller havet som en damm emot bergen. Sedan blir det ett annat ljud. Saknad kanske, farväl och återseende. När jag kommer in på gågatan har alla känslor passerat. Då är frågan om jag ska sätta mig ner eller åka hem. Jag åker alltid hem.

 

Jag var helt chanslös då jag såg henne. Den första tanken jag bara kunde tänka sa: Jag måste ha henne. Hon måste bli min.

Och utan att tänka gick jag rakt fram till henne. Hon stod på en öppen plats uppe i den gamla borgen, stod och såg ut över havet. Var rank och hade en gul solhatt. När jag skriver det så låter det så ofattbart löjligt, men jag har aldrig träffats så av Amors pilar. Det sköts en pil rakt ner i min hjärna och jag reagerade utan att tänka, kände att det bara måste ske. Att om jag förlorade henne så skulle mitt liv vara slut.

Jag gick fram och vi snackade. Hon var otroligt trevlig och jag berättade att jag bodde runt hörnet. Hon var på målarkurs i det gamla nunneklostret. 

- Vill du  ta ett glas med mig. Det finns en rolig krog nere på gågatan.

- Det kan vi väl göra, sa hon och jag sa något namn på en krog jag kände till.

Samma kväll gick jag ner dit. Ingen där, kvällen efter, samma visa. Fruktansvärt deprimerande. Blev nästan manisk.

Tredje kvällen sitter jag på ett fik med Anestis då hon dyker upp.

- Är det här du sitter, sa hon. Jag har letat efter dig två kvällar i rad.

Jag förklarade läget, att vi måste ha missförstått något.

Vi satt länge den natten och snackade. Hon hade en blå klänning och en framtand som var lite av, sned, med en utstrålning som golvade mig. Jag följde med henne till klostret, men innan jag släppte henne för natten så visade jag var jag bodde. På andra sidan hennes hus.

Dagen efter kom hon dit. I den gula hatten och blå klänningen. Hon hade en pojkvän från Spanien, och det slog mig att många kvinnor jag har kommit att ha förhållanden med, har haft pojkvänner då de träffat mig. 

                                                               

Jag har en grek i huset och hans flickvän. Vårt hus är två hus. Ett stort gult hus, Det Gula och ett mindre vitt hus, Det Vita. Husen är från 1700-talet, 1732 står det på en platta på golvet. Vi bor i en liten by, med fyra, fem familjer. På vintern är det mest bara jag som bor här. På fyrtiotalet bodde runt 220 personer i vår by, den var känd för sina pottor, sina lerkrukor, men sedan hände något. Kriget, och efter det, det grekiska inbördeskriget och byn tömdes, dog ut. De bodde bara en argsint gubbe kvar, och en katt. Han bodde i huset strax ovanför vårt, numera en ruin. Jag brukar gå dit och kolla och fundera på hur fan han överlevde under vinter. Han eldade i en öppen spis och hade dragit och det måsta ha varit svinkallt. Han hade katter.

Det känns som om jag har tagit över hans roll i byn. En ensam gubbe med två katter, en grå och en kolsvart. På sextiotalet kom det en engelsk skulptör till byn, köpte det som är våra hus och rustade upp dem vackert. Han var gift med en engelska, men han verkade aldrig åka dit för han levde med en kvinna som hetta Anna och hon bodde i det Vita huset och han i det Gula. Efter honom kom ett norskt par som fulländade husets renovering och det var dom vi köpte husen av 2015.

Köpet var en märklig upplevelse. Vi hade haft ett torp i Södermanland, som vi blev av med och letade något annat men priserna hade blivit så höga att vi gav upp Södermanland. Jag hade ju varit på Naxos i trettio år, långa perioder och med barnen då de var små, så jag kunde ön. Min fru som alltid kollar på hus, ringde mig en dag och sa att hon hade sett ett fantastiskt hus uppe i bergen. Ville jag komma och titta?

Jag åkte dit med en kompis och vi gick in på gården till det Gula Huset. Jag var helt knäckt. Det var ofattbart vackert och sedan kollade vi på det Vita Huset, det var lika fantastiskt. Det var ju bara ett problem. Hur skulle vi kunna köpa ett sådant hus, men min fru sa till mig: Det här är ju oslagbart. Ett sådant här tillfälle kommer aldrig mer. Och vi sa att vi ville köpa det. Allt detta efter tio minuter i ett hus.

Sedan kom ångesten. Vad hade vi gjort? Och det löste sig inte förrän vi åkte tillbaka en månad senare och fick sova i husen. DÅ insåg vi vilket otroligt kap vi gjort. De två husen kom att på något vis bli det bästa jag gjort i mitt liv, eller i alla fall, något av de bästa och det viktigaste. Jag hade fått ett hem som jag älskade. Jag hade haft många fina hem i Stockholm men jag hade hela tiden tvingats flytta då de utsattes för renoveringar och de nya hyrorna blev för höga för mig. Här hade jag ett hem där jag kunde bo, arbeta , ha kompisar, familj och arbete i en röra som var superkreativ.

Min fru, som har ett vanligt jobb, kunde inte lev i husen på samma sätt som jag, men det var hon som såg till att det blev något. En fullständigt vansinnig tanke blev ett resultat, ett hem och en arbetsplats.

                                                                      

Hur många parametrar har man i sitt liv. 

Kattens blick.

Stenens relativa kyla under röven.

Blommorna med Wenkes råd.

Kaffet som svalnar.

Vindens vinande.

Chikadorna som låter.

Dotterns som är slak.

Kvällens långa startsträcka.

Livet, livet, livet.

Det finns så många fotografer. Det finns så många av allt. Och alla är världsmästare. 

Så sägs det i alla fall.

Jag känner en lust.

Lust for life, som Iggy sa och säger.

En lust.

Myrorna klättrar i trädet. Våra citroner var fantastiska så hon på kafeet. De bästa hon sett, ekologiska. I veckan ska jag göra buissness med fiket. Bilder och citroner. Cyperns bittra citroner. Durell.

Bilder och citroner. Micke Berg.

Vilket vackert namn jag har. En hel värld av missuppfattningar döljer sig i mitt namn. Sanningens oförstånd och lögnens galler.i Allt finns där, ingen vet exakt. Inte jag heller.

Mina ben ser ut som spräckliga citroner och i samma ögonblick vrider vinden till och två citroner

faller till marken. Mogna. Det är som livet och konsten. När det är klart ska det ner på marken, väggen, annars ruttnar det.

Jag har inget att bevisa längre, mer än just det, att jag har att bevisa lustens inverkan på systemet. 

Klockan är halv sex. Det drar mot Bianchin. mot bergen och motvinden. Om en timme, då det falnar ännu mer. Då vinden kan vara meditation och omsvepande.

Jag har mina fotografer. Jag ser hur de arbetar, hur de ligger i, hur de försöker. Vi är grenar på samma träd. Gäller att vårda även den tunnaste planta. Mitt medel är rakhet och enkla lösningar. Trams och omskrivningar leder bara till att saker måste tas om, ger dålig smak i munnen. En konstnärs viktigaste uppgift är att ständigt omvärdera och omgruppera sitt ego så det blir ständigt bättre och öppnare. En del tycker jag är grinig, då skulle de veta vad jag tycker om dom. 

I min värld försöker man. I min värld är en brud som inte kör bil lika töntig som en man som inte byter blöjor på sina barn. Det finns inga ursäkter för sånt, bara taskig inställning. Lika väl som en kvinna kan behöva en man som byter deras barns blöjor, lika mycket kan men man behöva en kvinna som kör familjens bil. Vem fan ska byta blöjan på barnen och kvinnan är sjuk eller vem fan ska köra bilen om mannen blir sjuk. Det kallas jämlikhet och det kallas solidaritet. Bil och blöja är samma skit.

Ack ja, dessa långsamma tankar. 

På fiket är brudarna galna i mig. ” Din fru har rest, skriker dom, men du har ju oss, tre stycken galna grekinnor. Vi svarar på alla dina frågor, skriker dom igen och vrålgarvar.”

Jag glider längs kusten i min gula, rostiga bil. Rutorna är nervevade, en sval bris från havet. Det är heaven,,

Hela morgonen har jag tänkt på Hemingway, hans beskrivning hur han går upp tidigt, går över gårdsplanen i Key West, till sin skrivarlya. Katterna tittar på honom, de kanske till och med får ligga på skrivbordet då han skriver. Han älskade sina katter. Jag har börjat ge upp mitt fotograferande. Jag inser att jag gjort det bästa och att jag får passa mig för att bli patetisk: Instagram och Facebook har förstört fotografin, den sorts fotografi som jag sysslar med. Den enkla sanningen är ju att på tjugo år har jag sett två intressanta saker: Matt Black och Vivian Maier. 

Vad lever folk för? Jag har vänner som bara pratar om sin pension. Och om att de vill ha bra sjukvård då de blir äldre. Men, kan det bli ett livsmål? Vem vet ens om man blir äldre och pensionen, den blir som den blir.

Några år tidigare levde den gamle mannen, han blev över nittio, många verkar bli över nittio därjag bor. Vi är på gränsen till en blås zon, en sådan där zon där folk blir gamla. Den gamle mannen åkte till och med till öststaterna och bytte benmärg för att bli hundra. Det gick inte, men han blev över nittio och vi brukade simma ihop. Han simmade rakt ut och hans trettio år yngre fru gick på stranden och vi tänkte alla samma sak: Dör han nu, dör han lycklig. Han simmade långt ut, helt utan dödsskräck och han dog inte, men varje gång det upprepades fick jag en känsla av att döden är inte farlig och man kan inte bygga ett liv på pensionen och bra sjukvård. Man får vara beredd på att dö och blir det för jävligt får man ta sig själv av aga, vilket käre Hemingway också gjorde. Geväret i munnen och en avfyrning.

Jag googlar på gamla vänner, älskarinnor och det går inget vidare. Jag vill inte fatta at de flesta är sjuttio nu eftersom jag självär sjuttiotre och jag letar deras gamla jag, deras gamla kroppar. Vilken livslögn, men jag minns vilka underbara knull vi hade, vilken galen passion det var ibland i livet och jag skäms inte för att säga att det är underbart att vandra i minnena. Jag skulle vilja skriva ett blrev till alla och fråga hur deras liv blev, om de blev älskade efter jag försvunnit, om de fick de drömmar de ville ha….jag hittar ingen. Har alla dött? Jag fortsätter att minnas och jag fortsätter att drömma.

Det är utan tvekan så att jag börjar tappa tron på fotografi. Eller i alla fall den fotografin som berättar något och är nära. Litteraturen har alltid legat mig närmast, och musiken. Men , eftersom jag inte kan spela så är det litteraturen.

Jag vet faktiskt inte varför jag ägnat femtiofem år till att fotografera. Kanske är det min ADHD; att jag aldrig fick ro att skriva. Fotografi var rörligare. Kanske var det att jag är en ensamvarg, fotografi är perfekt för ensamvargar för de tvingas socialisera.

Jag vet inte, men nu har jag gått i mål med fotografi. Jag kommer inte längre och jag märker det i så måtto att jag aldrig bär en kamera. Jag har blivit något annat. Något som står i vinden. Ett myggnät där minnen, bilder, känslor blåser igenom. Ibland fastnar något och då försöker jag fånga upp det. 

Jag minns helt enkelt och jag omvandlar mina minnen. Man har så många minnen, men basen i hela mitt arbete, i hela mitt liv, har varit det sexuella. Det sensuella, vätan och doften. Det har drivit mig mycket, mycket mer än något annat. Ja, egentligen är det allt.

Mitt myggnät fångar upp minnena av kvinnor jag levt, legat med, inte levt med, varit med, alla. Tro mig, alla. De fastnar alla i mitt myggnät och det är omöjligt att bevara alla och omöjligt att skriva om alla, men just känslan, doften, vätan, energin, det avslappnade, kommer jag aldrig undan. Och dessutom odlar jag det eftersom det i princip gör mig odödlig.

Den enda ärliga sanningen i mitt liv är nog att kvinnan som väsen är det enda jag egentligen brytt mig om. Det är det enda som påverkat mig på djupet, givetvis också barnen, för barn rubbar och förstärker ens grundelement, men sedan jag blev femton har kvinnan varit min motor och min drivkraft.  Och så är det fortfarande. 

När vinden bleknar, som den gör med tiden, så blir det vita lakanet grått, drömmen fadd, men då kommer fantasin in. Då kommer längtan efter de där ögonen i natten, den där doften som river murar, den där huden som bränner eller svalkar, eller den där vätan som som aldrig slutar dofta.

Jag bejakar tomheten. Naxos är ett ställe som ekar av tomhet. Ibland är det så tomt att man nästan tappar balansen men jag försöker hålla i mig och bara vänta på att det som ska komma, kommer. Samtidigt måste man ju ha kreativa processer som driver igång det man vill skriva.

Om jag vill fotografera går jag bara ut där jag vet att det är folk, sedan rullar det automatiskt.

Om jag skriver har jag ledord som jag antecknar och jag försöker också alltid sluta så så jag har en del kvar att skriva på det jag just då skriver på. Det är en Hemingwayteknik och den fungerar perfekt. Om du vet vad du ska skriva i morgon så bearbetas det under natten och man får en gratiskick av sitt eget psyke.

                                                 

Yiannis, min inneboende ska dra iväg till en grannö. Han hatar det. Han vill hellre stanna kvar i huset. Han är en slags arbetsledare för Afrikaner, Albaner, Turkar och Indier. Han bygger hus. Fula jävla hus som ser ut som gräddbakelser och som inte för fem sekunder passar in i Grekland på en ö. Men faktum är att greker har ingen smak. På öarna älskar de allt fult, allt som ser för jävligt ut och det är vitt, grått och stålrör. Det gäller att impa, visa att man kommer från storstan. De fattar inte att de som bor i storstan tycker det ser ut som skit, så man kan undra hur saker och ting ska gå runt på den där ön. För 15 år sedan var det en vacker ö, nu är det överexploaterat.

Jag har haft mina dagar, gör egentligen ingenting, fastän jag gör en massa. Med åren blir jag allt mer en ensamvarg. Der är som folk tar livet av mig. Jag har tilloch med svårt att prata med min fru eftersom hon mest snackar om sitt jobb, ett jobb som de flesta jobb är ett skitjobb. Klart hon får lön, men det är lika förbannat ett skitjobb, med taskig chefer, taskigt tänk,,,,det är sånt man inte törs säga längre för i Sverige är alla rädda om jobben, men är kanske rädd för alting. I Grekland gör man inget annat än försöker lura systemet, skippa skatten, skippa covidsprutorna, muta alla jövlar man kommer åt. Man rymmer, krånglar och håller sig på sin kant. Jag ska åka till polarn ö, en ö dit snuten kommer då och då, väldigt sällan, men då de kommer, så kommer de med färjan och då rings det tillön, varnas. Alla som har en oskattad, ofrsäkrad och oreggad bil. De som har en hjälm till motorcyken tar på sig hjälmen och alla ser ut som snälla söndagsbarn. Några timmar senare sticker färjan och snutarna följer med och ut kommet återigen de oreggade oförsäkrade och oskattade bilarna och hjälmen åker in i förrådet igen,,,

1 maj, dagen efter regnar det och är helg. Min svarta katt är borta, det händer aldrig. Hon är ständigt på vår gård. Inget bra tecken. Yiannis tyckte hon såg smal ut. Ja, sa jag, hon är som kvinnor är. Går upp och ner i vikt. Iblad ser hon ut som en liten fotboll och sedan blir hon smal,men kanske hade han rätt. Kanske är hon sjuk? 

Jag har gått runt och ropat på henne. Det är vad jag kan göra. 

Det regnar lätt, har dunjackan på mig. En ganska fantastisk dag. Det doftar jord, tung jord, vår. Mitt  blåregn faller till marken nästan en decimeter på en natt. 

Jag kör runt med bilen. Igår tänkte jag att jag skulle jämmföra min ekonomi med de artister som jag gillar och har respekt för. Patti Smith, ser ju ganska otrendig ut, ser inte ut att ödsla stålar på kläder. Jag kollade vad hon tjänade på ett år, 850 millioner,,,,,efter den infon gav jag upp. Vilke enorma summor, att jämföra med mina 12500 kr i månaden i pension. Mitt hus är ett lån, 2 mille och jag måste trixa för att kunna bo i det. Hittills har det går, hittills. 

I Sverige skulle jag få svårt att leva. Här kan vi gå ut och äta en eller två ggr i veckan. Det dödar mig inte ekonomiskt, kanske 100 kr varje kväll. I Sverige kostar samma mat och mycket mindre dricka 500 kr,,,att gå ut och äta i Stockholm är en omöjlighet och dessutom smakar det sällan lika bra som det kostar. Här kan jag leva mer det liv jag vill leva. Jag kan bo med min fru på vintern, men vår, sommar och höst är det bättre här. På vintern går det mycket pengar i elen och det är ganska dött, tyst och i värsta fall överjävligt med regn.

Den svarta katten, döpt till Bitchen Gudrun, efter Vs Gudrun Schyman som vi gillar. Är hennes saga all? Katter överfalls inte av andra djur här, de står nog högst i näringskedjan utan de dör av värmen eller av inre sjukdomar. Och när de ska dö går de och gömmer sig. 

Katten är borta. Katten är död. Jag ringer Polarn på Iraklia. På eftermiddagen tar jag den vackra Skopelitis, de små Kykladernas egen metro, deras livlina under hela året. Det blåser nordlig vind och jag får vinden i aktern, sitter utomhus med dunjackan och kepsen. En vidunderlig resa, lagom sjö, frisk sälta, en och en halv timme i Heaven. 

Polarn möter i hamnen med sin gamla 250-kubikare som ser ut som en ledsen HD, ihopkrympt, böjd och jävlig. Polarn ser fin ut, har köpt gula solbrillor, ser supertrendig ut. Han har precis fyllt åttio, gammal slalomåkarveteran, konstnär som för 20 år sedan sålde sin stora segelbåt som han bodde på och gick iland och köpte en ruin. En ruin som brakade ihop första vintern, taket föll in men han envisades och byggde upp huset igen. Nu är det en vacker själfull boning med utsikt över havet i öster.

Han kör och jag sitter bakpå, växlarna rullar in och så plötsligt passserar vi den högsta åsen och rullar ner mot hans hus. Jag börjar nästa skratta, av lycka och lite rörd. Vi två, han åttio och jag sjuttiotre, på en motorcykel, utan hjälmar, högt över vattnet, på väg till himlen, och så faller vi neråt mot den själfulla boningen och vi är friska, ärrade och älskar varandra. En evig vänskap som aldrig försvinner.

Vi sitter på hans veranda tills det blir kyligt. På med dubbla jackor och sedan kör vi in till byns enda krog, en hemtrevlig sak där alla hälsar och två brudar sitter vid bordet bredvid oss. Den ena snackar engelska men kan inte franska och den andra snackar franska med kan inte engelska. Efter fem minuter kommer det in en öl till oss var, det är kvinnorna som bjuder. De vill ha sällskap och jag snackar lite med dom och den ena, hon med egelskan vet vem jag är. Efter ett tag säger jag det är kallt, hon sitter med bara ben och armar och jag har dunjacka och jag säger att jag kommer åter om någon vecka, då det är varmare.

Sedan kör vi hemåt igen. Det är som att köra hoj i Norrland, kallt som fan, vi har satt på värmen innan vi stack ochjagsomnar direkt. 

På morgonen sitter Polarn uppe och skriver, jag tittar på honom i smyg och beundrar hans estetiska hus. Han bakar bröd och bjuder mig till kaffet. Jag får svingod marmelad och säger det. Då skrattar han och säger att den är gjord på mina apelsiner och citroner.

Båten går halv tio på morgonen och vi ser hur den lägger ut från grannön, vi tar hojen och rullar ner lagom till den rinner in i Iraklias hamn. Jag klappar Polarn på armen, han har de sköba gula solbrillerna på sig, han är åttio och han vinkar då färjan går. Jag ser hur han kör hojen uppför backen, mot åsen och jag tänker att jag vill aldrig förlora honom.

Morgon

Solen kommer upp vid sju. Jag är redan vaken, ligger och smådrömmer i sängen. Funderar på om jag ska olja in solstolarna eller blanda asvesti, kalkfärg eller ta en kopp kaffe på verandan.

Ett enkelt val.

När jag sitter i den mjuka morgonsolen hör jag ett jam i trappen. Min katts Skopelitis kommer in och vill ha kärlek. Sedan hennes svarta polare Gudrun försvann har hon varit nästan för kelsugen. Hon lägger sig i mitt knä och kollar bortmot apelsinträdet som blommor, små vita blommor som fäller blad som ser som om man käckat fågelfrån på marken. Två små fåglar sitter också i trädet och knattrar, ungefär som svagt kulspruteljud. Längre bort hörs ekot av en  hund och vinden finns överallt.

Vinden, från norr. Vi hatar sydvind. Bara skit och fukt hela tiden med den vinden. Den nordliga är sval och frisk. Det kommer en period då lyften tjocknar, man har svårt att sova och det känns som om man klivet i en seg deg. Det är sommaren. Det håller på till mitten av september då svala strk kan passera med lite regn. Då kan man plötsligt andas igen och öppna fönstren och låta det svala komma in. Perioden frun juli till september är perioden då vi stänger fönster och dörrar för att till varje pris hålla kylan kvar inomhus. Vi kör Acn  nödfall. Våra väggar är 80 cm tjocka och håller värmen borta om man ser till att inte ha fönstren öppna.

När det svalnar blir det magiskt, allt lättar och man kan sova med öppna fönster och man sover igen all den dåliga sömnen man fick de heta nätterna mitt i sommaren. Nätter då man i princip sover naken och det räcker  inte. 

Skopelitis ligger i mitt knä. Undrar om hon tänker på att hennes kompis som hon umgåtts med varje dag och natt är död? Hon borde ju kunnaa leda mig till var Gudrun ligger, men det enda som är onormalt är hennes extrema behov av kel och mys.

Själen har tre rum, källaren, vardagsrummet och den fantastiska verandan. Jag befinner mig på verandan. Jag har lyckan att vara frisk, ha en vacker fru och friska barn, en del fina kompisar, men framför allt ett arbete som aldrig tar slut och som jag älskar varenda sekund av. Mitt arbete bygger bara på en sak, att utrycka sig och ha frihet. Frihet att uttrycka. Det är viktigare än äktenskap, barn, allt.  Mitt arbete är den vind jag flyger i. Allt annat kan man ersätta men inte mitt jobb. Därför är det viktigast. Kärlek är något som man bär i sig själv, förmågan att älska, sig själv och andra. Kan man det finns kärleken också hela tiden, överallt.

Jag ligger där i solstolen en tidig morgon. Katten i knäet, skriver och dricker kaffe. I trädet växer det fram nya apelsiner, fåglarna sjunger för mig och jag känner mig kär i min fru, funderar på mina barn, mina kompisar,men framför allt skriver jag några rader. Jag känner att jag har kommit hem. Att vara här, i kärleken och solens vind, är att komma hem. Det kan jag aldrig kompromissa om.

Det blir en varm dag. Damerna från Kusten kommer upp och dricker kaffe, testar min marmelad och mitt nya bröd. Allt blir godkänt. Sedan blir det en seg dag. Hittar en knöl i armhålan. Blir nervös, har ju redan gått igenom tre canceroperationer och en strålning. Ringer doktorn som inte tror det är något allvarligt. Det är ganska vanligt med knölar i armhålan eftersom lymfan sitter där.

Jag avvaktar. Det blir kväll och jag går ner på byn. Helt dött. Det kafé jag gillade är ombyggt och inte kul alls, snarare helt hopplöst. Grått, vitt och stålrör. Hemskt anonymt och inget ställe man vill sitta på. På krogen är det inte heller en kotte och då ger jag upp, går hem. Det känns kanska tomt, ikväll hade det varit kul om min fru varit här. Vi druckit the och käkat en god efterrätt och sett någon usel film på tvn.

Nu blir det inte så. Jag är ensam och jag får fylla min tid med mina egna tankar. Det är en av sidorna med det här livet. Om jag hade bott i Stockholm hade jag känt samma sak, kanske blivit en av de här oroliga andarna som tar tunnelbanan fem stationer bort och sedan promenerar hem. Jag har många sådana kompisar. De anser det är för dyrt att dricka kaffe ute så istället promenerar de hela dagarna. Här sitter gubbarna på kafé hela dagarna, men inte just idag, eller snarare är det så att nu, då jag skriver det här, 20 00, så börjar de komma ut. Jag var ute för tidigt

Den där knölen under armhålan oroar mig. Att googla är inte bra. Där står det att om den är öm och det känns då man tar på den så är det oftast ofarligt. Okej, men min känns lite då man tar på den,,,, så rullar det på. Så skapas oron.

Jag går ner till Fiket, systrarna är där. De är alla klädda i svart. Deras far dog för en två månader sedan och nu går de klädda i helt svart. De ser supersnygga ut, trendiga, men det går i svart för deras moder vill det. Jag undrar om deras far skulle vilja att de ska behöva krångla till ivet så pass som det är att ständigt gå svartklädd?’’

Själv känner jag mig skitig när jag sitter med dom och fikar. Jag har någon hopplös förmåga att  alltid skita ner mig lite. Jag kan inte vara snyggt klädd. Det går bara inte. Även om jag är hemma och gör ingenting och tar på mig hyfsat snygga stadskläder så efter en timme är de skitiga. Det är jobbigt.

Det borras hos grannen. Det är hos kvinnan vi köpte huset av. Hon är några år äldre än mig men har drabbats av demens. Igår kom hon fram till mig då jag stod vid bilen.

Du vet att jag är sjuk, sa hon.

Jag vet, sa jag. Det är tråkigt, alla har vi vårt helvete och du har ditt.

Hon tittade på mig och skrattade, lövtunn, så tunn att hon nästan blåser bort då det blåser.

Ja, du säger det,,,då är det nog så,,,och så tog hon sin soppåse och började gå nerför backen mot affären för att handla och slänga sopor.

Själv har jag en knöl i armhålan.  Alla har vi vårt eget helvete, så är det och så är det sagt.

Jag tar en lång promenad. Jag har slutat cykla. Jag kan inte motivera varför riktigt men jag känner allt mer att det som är en slags ansträngningar som inte passar med vad jag vill, de går bort. Jag måste ha en tanke bakom det hela. Jag älskar att cykla, men de senaste två åren så har det tacklat av, precis som jag inte har någon större lust att fotografera eller egentligen göra ingenting. Det saken är att jag helst gör ingenting och ändå gör någonting. Mina planer minskar. Mina behov minskar också. Förr kunde jag känna ett behov av att ställa ut bilder, vara i smeten. Allt det försvinner. Inser att det inte kommer att förändra så mycket i livet för mig. Just nu är konsten att  förvalta den nya insikten om att inte göra någonting. Att försöka göra någonting av den tanken om ingenting.

Yiannas kommer tillbaka från Antiparos där han jobbar som byggledare. Vi ligger i solstolarna och snackar. Jag är orolig. Läser på Google om svullna lymfkörtlar och min kan vara en orsak av att jag hade den hemska tandinflammationen för en tio dagar sedan. Kan vara? Bara det räcker.

Det är som inte livet går ihop med min oro. Med åldern kommer bara skit. Cancer, cancer och cancer och sedan pengar, pengar och pengar och sedan tänder, tänder och tänder. Det tar liksom aldrig slut. När jag var trettio, inte fanns det några problem,,och man hade inga pengar och det sket man i. Man bara levde på. Tog pengarna slut så lånade man av någon. Idag känns det som om man blir vräkt och hemlös om pengarna tar slut.

Det här med att skriva om tomhet och passion. Jag tänkte mycket på det då jag fick cancer och skulle opereras. Jag kom plötsligt in i ett läge där livet kanske inte var oändligt. Jag var 66 då, och jag satte upp ett tidsmål, så många år till skulle jag leva för jag ville inte svika min fru. Och tidsmålet var också satt så jag skulle känna att jag var klar, färdig med livet, i alla fall så pass färdig att jag med gott mod kunde lämna det.

Det går inte att lämna det med gott mod för jag känner mig långt ifrån färdig. Operationerna gick bra och jag har passerat tidsgränsen, men känslan av att livet är ändligt är ändå stark. 

Det gäller att finna en passion. En passion som rubbar alla tvivel. Min fotografiska karriär är över. Det är möjligt att det blir någon utställning framöver för det borde det bli. Mina bilder är en unik skildring av en tid som gått. Min blogg borde också överleva, men allt detta är förvaltande. 

En passion är att börja från början. 

Att köpa husen på Naxos var en passion. Det är en kärleksaffär. Att skriva är också en passion. En alldeles egen värld, dessutom väldigt billig och enkel värld. Det kostar ingenting att skriva och att skriva är ett universum där man lär sig saker och ting varenda sekund man håller på, varenda sekund man är i sin bubbla. Det är också otroligt enkelt att publicera en skriven bok till skillnad från en bok med bilder. Dessutom behandlas de som skriver med en viss respekt. Fotografer behandlas som skit.

Jag ligger på stranden, försöker bli ett med jorden, klotet, drivkrafterna. Är det så att livet är en cirkel. Att vi börjar med blöjor och slutar våra liv med blöjor. Att vi återkommer till det vi var?

Var börjar passionen och var slutar den? Jag skriver till en gammal exfru att jag känner så starkt för passionen och hon svarar att det är det sista hon vill ha. Hon vill ha ett enkelt liv. Samma sak säger italienskan då jag frågar henne om hennes liv nu. Hon hade en restaurang, hon skilde sig, hon sålde allt, äger ingenting, tjänar 1000 euro i månaden, hyran är 300 euro,  elen och maten går upp i pris. Hon är skuldfri. När hon sålde huset sålde hon allt, fick inget över.

 Jag vill bara ha ett enkelt liv, säger hon. 

Ett enkelt liv. När blir livet enkelt? Och vad är det som leder till att man vill ha ett enkelt liv? Har det varit krångligt innan? För krångligt? 

Jag tänker mycket på det. På gränsen mellan passion, enkelhet och krångligt. Kanske har mitt liv varit för enkelt. Jag har aldrig haft det krångligt i mitt liv. Jag har bara eftersträvat total frihet. Allt har handlat om frihet, kanske under ett visst ansvar, men absolut frihet har varit målet. Det har varit ett ganska enkelt liv. Det handlar bara om att sluta begära saker och ting, inse att allt gör man själv.

Jag gör mina bilder gråa. Det är ett sätt att lyssna på något annat. Ett vekare sätt. Jag ligger med alla fönster öppna, solen går ner på väggen mitt emot min säng. Katten ligger på gården och spretar med benen. Jag tror hon är mycket nöjd. Jag kokar spagetti och steker lök, svamp och tomater som är från ön. Tomaterna börjar bli som smakbomber och sedan pressar jag en citron över spagettin och grönsakerna. Det smakar himmelskt, tar med mig ett glas rödvin till sängen. Jag äter alltid i sängen, ser hur solen förflyttar sig utanför fönstret.

Mina bilder blev gråa och jag känner mig vek på ett bra sätt. Tänker på vad som har inspirerat mig sedan 2015. Imogen Cunninghams utställning på Kulturhuset hade en känsla som ingen annan utställning visat upp. Strömholms på Fotografiska, med det lilla rummet med hans personliga grejer var fint också.

Sedan tänker jag alltid på Georgia o`keeffes hus, hennes liv. Framför allt hennes hus. Vilken fantastisk människa och vilket läckert hus. Just huset fick mig att vilja åka dit. Inte konsten, utan huset som är ett konstverk i sig självt. Två kvinnor, en man, det är vad som har inspirerat mig sedan 2015.

På något konstigt vis förflyttar jag mig i minnet till det gamla Moderna, den där gången där det alltid hängde utställningar. Det var en fantastisk gång, stort som smått. I Stora salen minns jag Robert Franks gula printar, Danny Lyon, Larry Clark, Strömholms utställning och Mapplethorpe, men framför allt Dali. Och festerna, dessa underbara vackra fester i trädgården.

Jag drömmer lite, solen har nu gått ner. Min vän Yiannis har rest, åkte med färjan och ska bo i svenskhålan Antiparos. En del av Paros som börjar bli fullständigt sönderbyggd. Min vän Yiannis är byggledare och han säger själv att han står inte ut med hur ön förstörs i rekordfart. 

Jag har en älskad vän som mäter njutningen. Inte mer än två glas vin till maten, eller inte slösa på pengarna. Jag har en enkel tanke om det, i den ena änden sparar man och är förståndig men i den andra änden går det åt helvete, där freakar man plötsligt ut och börjar med en slags orgie för man har sparat och gnetat så länge. Så i mitt fall betyder det att jag inte lägger några begränsningar på hur mycket jag ska dricka, det sköter kroppen själv. Jag dricker det jag vill och vill jag inte dricka så dricker jag inte. Och vad det gäller godis så äter jag gärna det då andan faller på, Typ, som nu då jag reser mig, går in i köket, öppnar kylskåpet, ser glassen och den svarta chokladen. Bryter en bit choklad, tar en bit glass och fyller på vinet. Sedan lägger jag mig på sängen, ser hur skuggan blir allt längre på väggen och tänker att jag bor lika fantastiskt som Georgia 0`keeffe.

Jag kan börja sova med öppna fönster. Nätterna är svala, det är en period då allt blir perfekt. Värmen och svalkan, sedan kommer perioden då man får stänga till allt. I sämsta fall dra igång ACn en kvart innan man ska sova. Sedan kommer den varmaste tiden då jag sätter upp solskydd, en slags segel över innergården, vattnar taket och ändå vaknar man på morgnarna svettig, genomvåt.

Man får lära sig en anpassning. Precis som dygnet har årstiderna en rytm. Någon månad om år går det inte att göra mycket. Det handlar bara om att överleva. Det är sommaren. Jag är från Norden, en Nordbo och vår genetik är inställd på att tina upp, öppna allt. Det går inte här, då försvinner du. En viss period måste du inse att du måste att svalkan är lösningen.

Allt är inte svårt. Det finns en enorm sensualitet i värmen. Allt sväller och allt som sväller gör att du känner dig varm, het inombords. Dina känslor kliver ur kroppen, efter en god lunch med en öl, tar du siesta, rymmer från hettan och då känner du paradiset inom dig. Du ligger i  det svala, men ändå så fullpackad med det svällda, värmen i dig, kanske den mest underbara känslan. Du är inte långt ifrån Paradiset. Du kanske är Paradiset.

På natten kan du se hur det inte ska g till. På barrna sitter de, ofta engelsmän, de fullständigt  vibrerar av värmeslag, när de sitter tre, fyra stycken bredvid varandra, högröda, deras kroppar är som elektroner i ett elsystem, så känner man bara stackars jävlar. Överkokt spagetti.

Min katt kommer uppför trappan till verandan. Hon har en fin knorr på svansen. Hon äger mig. Hon kräver att få ligga i mitt knä och det får hon. Hon vibrerar och tar för sig, borrar in huvudet och jag tänker: När har en man någonsin kunnat säga nej till en kvinna.

Polarn och jag tar en lunch på balkongen över gågatan. Vi har ett eget litet ställe. En gång var en vacker handmålad teckning på väggen. Den förestäldle Naxos från Portaren. Nu är det renoverat och teckningen är övermålad. Ett helgerån. Maten är inte heller lika bra som förr, men vi sitter där av gammal vana, ser över hamnen och ser ner över gågatan. Två vackra kvinnor passerar under, i fyrtiofemårsåldern. En av killarna som jobbar på en av barerna, såger God morgon till dom och de ler mot honom. De glider fram, deras skönhet är enastående och de skrattar glatt till killen på baren och tillsammans. De försvinner långsamt bort som ett djur som simmar i en flod. Vilken känsla det måsta vara att få vara kvinna, att kunna glida fram så där längs en gata och känna sig vacker, betraktad, sedd med varma ögon och respekt.

Jag åker ner och handlar gödsel. Vårt vackra citrinträd dog och jag ska sätta i ett nytt. Korpi, som det heter på grekiska. Horseshit.

Värmen är här. Då blir dagarna annorlunda, så mycket längre för man får ta siestan på allvar. Yiannis på fiket, som precis har köpt en ny scooter för 35000 kr frågade mig: Micke, varför sitter alla turister i solen och vi i skuggan? 

Jag försökte förklara för honom hur svenskar älskar solen, hur de sitter som fåglar och glor mot himlen på våren då solen kommer. Hur annorlunda det är, hur stor längtan efter solen är,

Han verkade inte fatta utan vi gick och kollade på hans scooter. Jag förstår mig inte på grekisk ekonomi. Hans kafé är en förlustaffär, det kan omöjligt gå ihop och jag vet att familjen ligger på skuld och ändå kan han köpa en scooter för trettiofem lakan. Varifrån får grekerna sina pengar? Jag har sett det här förr. Ta han som byggde en jättestor krog i väfkorsningen. I sämsta läget av alla, har aldrig några kunder men ändå står krogen kvar år efter år. Hur har de råd?

Jag köper gödsel och jord. 110 kr. Jag förvånas över hur billigt det är att leva här.  Jag lever på min pension, 12500 kr hur lätt som helst och då har jag bil och scooter och betalar min hyra i Sverige också. Det är märkligt. 

Jag åker hem med gödslet, inser att jag inte kommer att gräva upp det gamla citronträdet idag. För varmt, går  in och lägger mig i skuggan inomhus. Våra stenhus är svala, så sköna. Förr hade jag brytt mig om att få solbränna och sådant där. Idag spelar det ingen roll.Jag fick ju en tumör i skallen, en leverfläck, solskada, som de skar bort i fjol. Allt gick bra, men solbränna är så oviktigt. 

På morgonen var det 26 grader. Jag tog ut cykeln, tänkte att det kunde vara värt att köra i bergen. Jag bor ju i bergen, tre mil, varav en och en halv är bara uppför. När jag kom ner till Torget var det ganska lugnt. Cristina hängde om sina T-shirts för femte gången. Varje gång hon går ur butiken så hänger hon om, slätar till dom så det ser snyggt ut. Kiraki kommer direkt ut och frågar vad jag vill ha,,,en Cappo, in igen och sedan kommer Yiannis ut med den, lånar min racer och kör en runda.

Mycket bra, väldigt lätt, snabb….säger han frågande och säger något om att han bjuder på fikat.

Turisterna väller in, så här års mest franska och tyska turister, mest äldre. Många väldigt gamla. Jag sitter där jag sitter, Stelios dyker upp med sin lilla dotter och känner på cykelhjulen. Jag tar en bild, skickar den till Stelios fru som tre minuter senare dyker upp och säger åt Stelios att arbetarna som bygger på deras restaurang behöver mat, fixa mackor, typ.

Kiriaki kommer tillbaka och berättar hur hon sminkar sig, för kunderna, för att de ska få se något vackert. Jag säger att det räcker med läppstift och lite svart runt ögonen. Det slår allt.

Precis som min syster, säger hon, min syster makeup-artisten. 

Just det, säger jag. Hon är snygg.

Kiriaki ger mig blicken och jag fattar att idag blir det inte gratiskaffe.

Jag har blivit en riktig hemmamänniska och väldigt mycket ensam. I morse möttes vi på torget klockan 10 och Yiannis i baren tittade trött på mig. ”Varför är du uppe så här tidigt”? Jag pratade lite med Cristina, italienskan som är i sextioårsåldern men så där fruktansvärt snygg som italienskor ofta är. Det har en helt fantastisk stil, alltid så snyggt klädda fast på ett enkelt sätt.

Jag sa det till hennea, på fem dagar har du haft fem snygga klänningar? Hon skrattade: Jag har ett helt rum med kläder där jag bor. Hon har jobbat med mode, men det är ändå uppseendeväckande vilken snygg stil italienarna har. Svenskarna är ett tragiskt exempel. De ser ofta ut som trötta hösäckar. 

Tarifa. Det var ett ställe längst syd i Spanien. Jag var helt övertygad att det var där jag skulle leva mitt liv, mitt sista liv. Det var så fantastiskt att ålderdomshemmet, som jag givetvis skulle ha bott på, låg mitt i den lilla staden, fem minuter från Cafe` Central.

Tarifa hade den där magin som också Naxos har. Den som inte har levt ett tag kring Medelhavet förstår nog inte passionen med ljuset. Det intensiva, skärande ljuset, det ljus som låter vårt nordiska ljus vara som en mjuk filt. Det Medelhavska ljuset är en våldsam passion, något som vrider kniven i en. Det är därför man behöver de svarta nätterna, de svarta, varma nätterna.

I Norden brakar det milda, mjuka ljuset på hela dygnet. Det går för det är som en ljus mild filt. Hade Medelhavsljuset  fått braka på dygnet runt som det Nordiska, ja, då hade man gått under. Det hade man inte klarat och därför kommer den svarta kvällen vid halv nio. Den glider in som mjuk svart sammet och sensualiserar kroppen och natten.

Jag är född i Norden, högt upp i Norden, men jag är en avfälling. Jag har aldrig tyckt om det Nordiska ljuset. Det är för mycket. Det generar mig, det saknar hemligheter. Det klär av mig. Jag vill vara ihop med kvinnan som är klädd i svalt, lätt genomskinligt svart.

En avfälling. Livet i Norden är stillsamt, det är det i Grekland också, men det ligger något eruptivt och vilar. Allt är tio gånger mer passionerat. Maten, vinet, dansen, snacken, allt, men det är på tysta moln. Passionen glider fram som moln,  små lätta moln som man kan rycka ned då man behöver, men på siestan signalerar kroppen sin passion. På den svala sängen med svala lakan, en naken kropp. Det är då man kan somna utan tanke på morgondagen, bara som en kropp som fallit från ett moln.

Jag läser John Fowles bok Illusionisten, runt 700 sidor text. Den ger mig lust att skriva. Jag vet ingen som så bra lyckats skildra Grekland, konsten att leva i Grekland. Att man måste äga en förmåga att stå ut. Grekland är som en spegel. Man får lära sig leva med sig själv. Man kan säga ensam, men man är inte ensam.

På något konstigt vis längtar jag till januari, då det är riktigt kallt och rått på Naxos. Då jag ska köpa en kubik ved och elda mitt hus. Vara ensam och bara skriva, eller hoppas skriva.

Idag gick jag förbi två fina motiv, lyfte inte mobilen. Jag har en antiinställning i kroppen. Jg vet att jag kan men jag vill inte. Min fru och jag cyklade till Henriksdalsberget för att se på hennes tredje barnbarn. Jag är ganska kallsinnig till familjeliv men se ett nyfött barn går man inte förbi. Det är rörande och då den lille läggs i ens famn, tre dygn gammal och den tittar på dig med ögon som vandrat från den andra sidan och ser och känns helt lugn, då är det något som öppnas inom en. En spricka, kanske den nordiska spegeln, kanske är det saknaden av egna barnbarn.

Jag har min uppgift. De plåtar med sina mobiler, men jag tar tre bilder som jag vet kommer att vara bilderna som kommer att finnas kvar om femtio år. Bilderna som berättade om just det unika ögonblicket, där vi alla var med, men jag fäste för framtiden.

Det är min roll och min styrka. Att fästa ögonblicket för framtiden.

Vi går i Kastro, vårt förra hem i många år. Högst upp i en borg, Kastro. Man går in genom en port som är så gammal så jag vet inte, 1200talet, Sanuditiden,, sedan är det de sista trapporna. Då kommer vinden långsamt sugande bakifrån, man liksom lättar och vinden susar, den låter helt enkelt som man drömt om att en vind ska låta och så plötsligt: Vågornas rörelser, deras sug och miljonåriga rörelse kommer över hustaken genom gränderna och kommer ikapp med vinden. Det är då man blir liten, nästan rörande liten och tacksam för livet. Att man är detta sandkorn i den eviga vita sanden.

Jag funderar allt mer på sommaren. Det är tomhetens tid. Jag arbetar höst, vår, vinter, men inte på sommaren. Då dräller jag ... kanske kan natten vara en tid att arbeta med kameran. Då det svartnat. Jag är allergisk mot bilder på greksallad, stränder och solnedgångar.

På restaurangen serverar Georgios oss. Kleftiko, lamm, som alltid. Han är redan trött, den 1 juli är han redan trött och snackar om den gyllene månaden, november, då han får stänga. Det är redan ett galet tryck i Grekland och maskerna är på väg tillbaka inomhus, i affärer och matbutiker. Coviden stiger, snabbt, ännu snabbare och efter maten går vi samma väg tillbaka genom gränderna. De har blivit mer slitna sedan vi bodde där, kanske är det Tiden, Turismen, Coviden, något är det, men vinden och vågarnas brus över hustaken är de samma. Det ger mig tröst. Jag vet att jag är ett sandkorn i allt det stora. Det är bara att böja sig för detta infernaliskt vackra faktum och se till att också respektera det i livet.

Aten är en stad, en verklig, brusande, intensiv stad. Jag skulle aldrig kunna bo här, för det liv som skulle levas är väl det liv jag lämnat bakom mig-

Exarchia, är den anarkistiska, hårt slitna stadsdelen. Jag vet inte hur framtiden är eller blir, men Airbnb är en realitet och det brukar ta knäcken på det mesta. 

Berlin på 90-talet eller Stockholm på 60-70talet, är väl den närmaste beskrivningen jag kan komma. På ytan, men överallt är det otroliga väggmålningar och överallt, och jag menar överallt i dessa slitna kåkar, ligger det sköna restauranger med klassisk mat, eller kretensk mat, eller..... och inte heller dyrt.

För att bo och uppleva detta måste man vara ute, leva ute mycket och det är vackert att se på de här krogarna hur många gamla människor som sitter där och dricker kaffe eller käkar en bit mat. 

Det är ett evigt skådespel, ett evigt och jag tar inte en enda bild för jag vet att de inte gillar turister för mycket i Exarchia och jag håller mig till det.  Om jag en dag bestämmer mig för att vara där i en månad och ingå i ett sammanhang ska jag plåta.

Vi kommer till Stockholm, renrakat, men till skillnad från Aten har stan något annat, en luftighet, kajerna, vattnet och det är där vi kommer in på att jag aldrig skulle kunna bo i Aten, det skulle vara för slitigt med all trafik, alla människor, alla krogar, allt, men allt detta som också är så fenomenalt vackert och härligt att uppleva. Jag bor ju bara en timme från detta, på min ö, där kan jag njuta av bergen och haven och åka till Aten då jag vill grotta ner mig i annan känsla. Det bästa av två världar alltså.

Jag går för att pissa på Vangelis nyrenoverade toa. Det var på tiden. Men, det blev bra och jag pissar som man ska. Rakt och snyggt. På väg tillbaka passerar jag restaurangens baksida. Där sitter dom. De sanna hjältarna. År ut och år in. Ofta är det mormor eller farfar. Potatisskalarna. Jag brukar gnälla då jag blir ombedd att skala potatis. Jag äter helst potatisen med skal. De här potatisskalarna skalar hela dagen, månad ut och månad in.

Det är vackert. De sitter i skuggan och skalar och pratar med varandra. Då jag kommer tillbaka till stranden har ett par amerikanare satt upp en ny spinnaker. Då känner jag att det är dags för en bakelse. Vår lunch kom att kosta 17 euro, två bakelser och kaffe har samma pris. Mycket grädde, men kan man dra några slutsater av det?

.

I dagens digitaliserade värld känner jag ett behov av det ickeperfekta, precis som den vildsinta stadsdelen Exarchia i Aten. Jag kan lova er att inte en enda gata i den stadsdelen skulle överleva en vecka i Stockholm. Troligtvis skulle Stockholms stad sanera gatan och omedelbart utbjuda alla lyor till försäljning till hugade börsnissar. Det ickeperfekta skapar ett utrymme för människan i oss. Det superpefekta demolariserar vår självkänsla och vår längtan efter solidaritet, eftersom ingen människa kan vara perfekt och längtan efter det perfekta leder oss in på fel stigar. 

Jag tittar på de smala benen och de vita sandalerna, sommar. Jag tog bilden då vi gjorde boken Maja reser till Grekland. Det är bara kärlek att titta på sina barns sommarbruna ben. Och har de dessutom  de klassiska sandalerna är man besegrad. Min son och min dotter hade de mest fantastiska somrar med mig. Min son blev så brundbränd att jag försökte tvätta bort det jag trodde var smuts men som var solbränna.

Tjugo år senare kommer minnena tillbaka då de återvänder till ön, till sin far, till de oändliga minnena

Irinis. En bra restaurang, vi är svettiga, drar på resväskor. Klockan närmar sig 2200, båten går 2230. Det är den smärtsamma insikten att min älskade dotter ska resa ifrån mig ett tag igen. Det var länge sedan hon var så länge med mig, tre veckor och jag vill behålla henne några dagar till, bara för mig själv. Vi har så mycket att tala om. Hon är inte en liten flicka, längre, hon är 33 men jag säger hela tiden 32, men det spelar ingen roll. För mig kommer hon alltid i en bit av mig att vara den där lilla flickan som plockade sten på stranden och fick välja ut några för vi visste ju att väskan skulle bli för tung.

Nu har hon lånat min handbagageväska där hon lagt en vacker skål. Hon bär hem något från ön.

Klockan passerar strax 2200 men båten har ännu inte anlänt i den svarta natten, det är lite folk som reser på natten,men det ska kollas papper av tullen och vi gör oss reda att gå.

Det var en vacker middag med hennes bror, hennes pojkvän och min sons fina kompis. Jag känner en lycka då jag ser den nästan osynliga kärleken som spirar mellan min dotter och hennes lillebror som inte längre är en lillebror. Han är en vuxen man med en vuxens mans klara blick på tillståndet.

Att sitta och se på dom två, mina barn, är att sitta och se på arvet, det viktigaste jag kommer att lämna efter mig. Två människor som tagit det bästa ur mig och ur sina mödrar.

Vi konstaterar att Irinis alltid levererar det lilla extra. Det är otroligt gott och jag avslutar med en Raki som är som ett halvt dricksglas med vatten.

På piren ut mot färjan kommer den svala nordanvinden, äntligen har den vänt, den sydliga har plågat oss hela dagen. Jag kramar min dotter, jag vill minnas henne som hon är, då hon reser. Det blir ett kort farväl, minns det från hennes barndom, alla korta farväl. 

Färjan kommer in i natten, som en cirkusföreställning. Hej då, pappa, säger hon och försvinner mot fartyget.

Jag, min son och hans vän Salle kör upp mot bergen och långt därborta kan vi se fartyget lämna hamnen och stäva ut till havs.

Hej då, min dotter. Ses snart.

Jag går bakom vårt hus för att kolla om det finns några plommon kvar. Det fanns det inte. Det är torrt och varmt men då jag tar dagens tredje kopp kaffe, dagens godaste, tillverkad i min egen espressomaskin, så kommer vinden långsamt genom träden där jag sitter mellan ett citronträd och ett apelsinträd.

Jag tänker på Exarchia, hur de slitna gatorna där är så sanslöst mycket mer inspirerande än vilken Stockholmsgata som  helst. Varenda vägg vibrerar av VILJA, av DELTA, av LÄNGTAN.

En stad kan inte vara tillverkad av skurpulver. Vi har länge trott att en stads lycka består av att rena den, göra allt perfekt, göra så inget syns. Ungefär som Hemnet,  som är den mest falska produktbeskrivningen som finns. Det finns Falu rödfärg och det finns Hemnets vita, photoshopsfärg. Falskt hela vägen, en falskhet som kostar millioner.

Jag går gatan i Exharcia tidigt på morgonen, klockan fem, nästan ensam och gatan talar till mig. Det är som träden som öppnar sig för den som är mottaglig. Väggarna är som skorpor, sargade av liv och längtan och de utstrålar så mycket äventyr och elände på samma gång, men liv, framför allt liv.

Det finns en gata på Söder, en kort sträcka, som rör sig mellan Södermannagatan , Ringvägen bort, till Renstiernas sväng tar vid. Det är den minst gentrifierade gatan på Söder. Gå dit och försök förstå vad betydelsen av brist på Hemnetsvitt betyder.

Min katt kommer och ligger i mitt knä. Jag vattnar citronträden, min fru kommer att dö av lycka då hennes tomatplanta är stor som en apelsin och fortfarande inte röd. Det får bli min bröllopsgåva till henne då hon kommer. 

En get klättrar upp på taket. Jag ger den en omgång med vattenslangen. Någon bråkar som attan i horisonten, ljudet kommer med vinden. Min granne ringer och frågar om någon slagits ihjäl. Jag lugnar henne med att jag inte hittat något lik. 

En halvtimmer senare kommer en granne och knackar på och ber om ursäkt för bråket. Det var inte acceptabelt och samtidigt ger han mig en skål med plommon.

Jag frågar om han plockat dom bakom byn?

Ja, säger han. De blev klara för två veckor sedan. Visst är de goda?

Gatan lutar och undet mitt bord är det kullersten. Rozalia, en restaurang i Exarchia. Jag kom precis till Aten, tog den perfekta tunnelbanan till Omonia och sedan är det 8 minuter till Hotel Exarchion.

Det är trettiofem grader varmt och det är inte varmt. Det drar ett stråk av frisk sälta genom gränden. Brödet är en välsignelse. Hur gör Grekerna, hur gör de som så ofta lyckas välsigna sin husmanskost. En mat som man äter överallt och man levereras med så mycket kärlek och stolthet och kyparna, vet inte hur många de är, men alla gör sitt jobb med kamratlig touch, proffsigt, ett snack och sedan är de borta.

Ja, de svettas, men inte mycket. De går ett maratonlopp på en dag och jag blir så satans sned då jag tänker på alla kafèer i mina Södermalmstrakter där folk inte kan göra kaffe. 

Jag får in maten och en öl, Mamos. 

Åh, jag dör, jag är så satan trött, sov inget i natt, Planket i helgen, det har pågått saker hela tiden, plus att jag lämnade min fru för ett tag, men då jag sitter här, ser den lutande gatan, smakar på krogens Namn; Rozalia, det är en kärlekshandling. 

Jag tror greker har krogar för att leva, för att umgås. Jag får känslan av att vilja gråta, precis som jag grät i Söndags då Billie Holliday sjöng Strange Fruit. Men, för helvete, vilken kvinna, vilken röst, vilket budskap. Stenhårt.. STENHÅRT. Den och Ebbas/ Staten och kapitalet är de hårdaste låtar som gjorts, men Strange Fruit sliter en i bitar. Den är skoningslös. 

En kvinna äter klart framför mig och begär att få ett Paketo, det som är över i ett paket. För att ta hem. I Grekland tar vi alltid hem maten efter vi ätit om det blir över. Grekerna är ett fattigt folk, de vårdar maten. de älskar maten. De har tränat på det här sedan Antiken, de vet hur man lever.

Kyparn kommer ut och slänger lite ord med mig. Han känner igen mig sedan förra gången då jag och min fru åt här och han frågar givetvis om henne.

Jag älskar det.

Jag får glass till efterrätt. Allt kostar elva euro. 

Jag har fått mat, slängt käft och fått en religiös upplevelse. Jag lämnar 2 euro i dricks, sedan går jag hem. Poliserna står i sin kravallutsrustning utanför mitt hotell. Går in och sätter på Acn på 27 grader.