Den vita poesin,,,

Den svarta poesin och den vita. 

Jag glider med åren allt mer över i den vita, den ljusa. Från början var jag mycket inspirerad av Eugene Smith, den svarta poesins mästare. Han kopierade på ett vis så svärtan lyfte ljuset. Anders Petersen är ju tex en av de begåvade som också följt en bit i Smiths fotspår med blodlutsalt, lyft det  vita i det svarta, men det krävs mer än så. Smith var också romantiker. Han strävade efter det positiva, tron på ljus.

Idag gör många sina bilder i den svarta poesin, men det känns som om det digitala inte kan lyfta den svarta poesin på samma sätt som den analoga tekniken. Det finns andra i den analoga tiden som sysslade med den svarta poesin, Strömholm är en. Ed van der Elsken en annan, sedan finns det en massa fantastiska fotografer som sysslat med skönheten och grafiken, som Bresson, Atget, Mfl, men nu ägnar vi oss åt den svarta och vita poesin.

Med åren, med känslan av att vara svagare, inte osäkrare, men svagare, så känner jag ett behov av den enkla ljusa poesin, den som inte behöver lyfta svärtan och ljuset för att få den vita, ljusa poesin. Jag vill komma åt det romantiska och drömmen om ljuset utan omvägar.

Den ljusa poesin är mycket svårare att uppnå eftersom att gå mörkt, gå på svärtan skapar en dynamik som det ljusa aldrig kommer åt. Därför känns nästan alla ljusa bilder svagare än mörka. Det är en balans och en vana och givetvis, en stor dos romantik som krävs för att uppskatta den ljusa poesin. Nu är jag romantiker i den här tiden av livet, så det passar perfekt.

Det här är en av de svårare tiderna i mitt liv. Afghanistan, trött och sliten och ingen riktig koll på vart livet skulle gå, mer än att det skulle gå. Jag var mager och mer kan man inte säga om det.

Baskien, en natt kom vi, Milla och jag. Hon var från Andalusien, vi hade bott i Barcelona, passerat genom hela Spanien och var på väg tillbaka till vårt kollektiv i Barcelona. Vi tog vägen över Asturien och Baskien, det var svinkallt och vi fick vinflaskor med varmvatten som vi la i sängen. När vi kom till Barcelona, sa vi hej till varandra. Hon ville skapa nåt allvarligt, jag ville åka tillbaka till Baskien och på den tiden var jag kompromisslös, rymde allt som skapade instängdhet. Jag gjorde en sväng runt Plaza Espagna och sedan tog jag vägen tillbaka till Baskien.

Nancy, en eftermiddag med Jonny och Jimme. Bodde på ett hotellrum med tapeter som gjorde att man trodde man tagit LSD, köpte en bok av Danny Lyon.  Den höll mig på fötter tills jag fick lämna rummet dagen därpå.

Egentligen är alla mina drömmar förvirrade, men det är hela tiden samma drömmar och i alla drömmar är jag bäst, lyckas med allt och det kunde ju behövs då det inte alls gick så bra i det man kallar det verkliga livet, men som jag sagt förr. Verkligheten är ganska ointressant, vad är det för fel på drömmarna?

Ibland måste man registrera skönheten, man måste alltid registrera skönheten. Den ljusa poesin,

Maud i Barcelona. Vi körde från Sverige, Maud pluggade spanska i Malaga. Vi hade en amason utan bromsar. I Barcelona bodde vi på ett hotell utan hela fönster. På kvällen gick Maud ut och hittade en bunt Life, bland annat med Eugene Smiths Pittsburgstory. Det var helt otroligt och sedan gick vi på krogen och träffa Mats Bäcker och Eva, och där tog jag den här bilden.

Skeppsholmen. Var jag än går känner jag igen alla dofter. Kanske kände jag mig som den här lilla flickan. Jag flög över stenarna och båtarna, vattnet och mormors kakor var mitt livslexir.

När Muren föll. Tunis och jag var där. Jag körde ner, hade så bråttom som min Mazda skar, den första och enda bilen jag någonsin tagit ett lån för att köpa.

Det var kallt som fan, luften var fylld av kärlek och de stora ciggarettmärkena körde upp sina lastbilar fyllda med västerländska cigg som man kastade ut till de som kom ut genom muren från öst.