Om nostalgi, pengar och korkade frågor.....

 Ibland blir jag rejält less på frågor. 

Jag ska ta några som retar mig mer än annat.

1. Nostalgi, att jag ibland skriver om det som varit, att det är nostalgiskt. Allt man skriver eller plåtar är nostalgi. Det har hänt, bilderna har hänt, de är tagna. Mitt mål med mitt skrivande har och är oftast en fråga om att koppla ihop nutid med dåtid, att göra det som skedde till allmängiltighet. 

2. Många som kommenterar mina grejer på tex fejan lägger in sin egen grej, seglar iväg på ngt sidospår och VÄLDIGT OFTA, 99 procent, så skriver dessa gökar ALDRIG något personligt själv. Hela deras liv handlar om att länka och ladda upp artiklar de läst eller sett i en blaska. SÅ JÄVLA SLÖTT  och TRIST.

3. Alla undrar hur jag kan leva som jag gör? Hur jag kan leva och överleva ekonomiskt. Det här är den punkt som irriterar mig mest av alla.

Det första man måste förstå är att leva som jag gör, och några till, som inte kommer från en tät familj, som inte får pengar av föräldrarna hela tiden, som är selfmade, som skapat sin egen tillvaro med sina egna villkor, är att det kräver enorm tålighet, en viss förmåga att sakna total trygghet och en stor förmåga att överleva på ingenting.

Man måste helt enkelt ha ett stort mod, en stor talang och en fruktansvärd tilltro till sin egen kraft eftersom ingen någonsin kommer att hjälpa dig. I mitt fall var det enkelt. Jag hade aldrig klarat ett vanligt jobb, så därför har jag aldrig heller haft eller längtat efter ett fast jobb. Jag har insett mina begränsningar och styrkor och jag har saknat pengar hela livet. De gånger jag gått till Pantbanken är oräkneliga, de gånger jag sålt bil, kameror, hyrt ut, varit halvkrimminell är oräkneliga. Det har bara varit en sak som gällt: Överleva ekonomiskt. Jag har haft goda perioder och dåliga, men faktum är att det inte har varit någon större skillnad. Jag har kört på. Med åren har jag fått en del stipendier osv och de har kommit lägligt och  hjälpt till att få livet gå vidare.

Nu kommer givetvis någon att säga: Fan, han kan gnälla också  men det gör jag verkligen inte. Mitt liv är och har varit fantastiskt. Det jag skriver är bara konkreta fakta. Ska du leva som fri, får du betala för det någonstans. Jag valde min väg, den var fan krokig, men den leder i alla fall framåt.

Jag brukar säga till folk som säger att de vill leva den typ av liv jag lever, att det är bara att sätta igång. Hur, frågor dom då?  Och Ni inser ju själva svaret. De saknar modet, för om man har modet ställer man inte en så korkad fråga. 

Idag, som 73åring har jag gjort över femtio böcker och mer än 100 utställningar och situationen är som den alltid varit. Ingen hjälper dig, ingen erbjuder dig något, allt ska du göra själv. Alla risker får du ta och alla vinster och förluster får du ta. Om det blir några pengar? Knappast, det är som förr, men lite jävlaranamma så överlever man.