Tiden och människan.

Jag satt och tittade på Ed van der Elskens bilder. Den fantastiske holländaren, som var kompis med Strömholm. På samma ställen och i samma tid som CHR gjorde sina bilder från Paris, gjorde EVDE, sin underbara bok, Love on the left bank. Men, går man vidare genom Van der Elskens bilder så ser man att han ständigt hade med människor och ständigt fick bilderna att leva, pulsera av liv. Strömholm var mer abstrakt, kanske mer tillbakadragen, inte så passionerat intresserad av människor som Elsken.

Elsken har påverkat mycket, man kan hitta referenser i Anders Petersens bilder, tex, men det är inte det den här texten ska handla om, utan varför Elskens bilder skiljer sig så innihelvete mycket från dagens bilder.

Det finns något som kallas Street och det är bilder,  precis som Elskens bilder, är de tangna på gatan, men då jag plöjer igenom dessa Streetbilder så är skillnaden så uppenbar. Elskens bilder längtar verkligen efter att få tillhöra stunden, leva med i ögonblicket, medan de flesta sk streetbilder idag är oerhört anonyma, betraktande, ja, nästan rädda.

Är det tiden som avspeglar sig? Att vi inte törs umgås? Det finns nästan inga bilder som skildrar en gemenskap, ett umgänge, utan det är ofta solitära bilder.

Om jag går till Elskens bilder så är det ofta massor med folk på samma bild, det är verkligen häftigt att kolla på bilderna, det finns hur mycket som helst att upptäcka, men framför allt, de lever, folk lever, det utspelar sig något som man vill bli del av. De flesta svenska Streetbilder vill man inte vara del av, det är en slags betraktelser där livet runnit ur bilden.

Det måste vara tiden som slår igenom. Ensamheten är slående, ofta är också skönheten borta, men det som bekymrar mig mest är, i denna tid, då alla har en kamera, så finns det nästan inga som konsekvent ger sig fan på att skildra livet, sätter samman bilderna och visar upp livet.

Jag ser att Malin Jochumsen ställer ut på Abecita, denna duktiga kvinna har jag haft på workshop och hon är en som konsekvent satt livet främst i bilden. Inte kanske i sina streetbilder, men sonens hockeybilder tex. Ett slags undantag.

Jag tror att tiden, rädslorna och tekniken spelar oss ett spratt. Jag tror faktiskt att det här med kameran är en slags ankare som är i vägen. Förr, var kameran en nyckel till ett lås, idag känns det som om en kamera är nyckeln som låser dörren och gör det svårt.

Jag skrev i blogginlägget innan om Michael.... som fotograferade krig med en Iphone, att det underlättade otroligt och jag tror på det. I alla fall om man är amatörfotograf. Det jag ser på workshops är att många fotografer inte kan hantera en kamera, det tar för lång tid, och tar det lång tid, då blir det konstig känsla bland folk numera.

Vi är verkligen älgälskare i det här landet och det beror nog på att vi har svårt för att umgås, det är för lite folk ute, man tar med sig kameran ut som en hund på promenad till helgen, men det är inte fotografi. Vi kommer kanske aldrig åt det här med umgänge för svensken vill inte umgås. Om man går tillbaka och kollar på Elskens bilder, vilket sanslöst krogliv, vilka miljöer, vilket tryck i tillvaron och det vet vi som bott utomlands, rest mycket, att det är en av nycklarna till berättande fotografi. Man måste vara i miljöer som lever, som kryllar, som känns. Är man inte där blir det älgar, blommor eller krokiga gubbar eller tanter som skrämt tar sig över en gata på avstånd.