Spanish Pics

Tarifa, så långt söderut man kan komma i Spanien. Kanske var det där jag hörde hemma? Den lilla bygatan, det gula huset som blev hotell, baren, Café Central som varje kväll satte upp morgondagens vindar och styrkan på vinden.

Det var ett liv att leva. En hund vid mina knän och musselsoppa. Jag kanske skulle ha blivit kvar där?

Pandemin är tillbaka. Kommissionen hade åsikter. De är samma åsikter som mina. Den svenska oförmågan att ta beslut är märklig och lika less blir jag då folk inte fattade att det var skidturisterna som drog in skiten i Sverige. Inte i Finland och inte i Norge. Har Ni sett en finländsk skidåkare utomlands? Inte ofta, men jag känner två och de är otroligt duktiga, den ena tränar finska landslaget,,,,så där ser man.

I alla fall, Tarifa, vindarna glider fram och varje dagar landar musslor på restaurangen bredvid Café Central. Det är en frid där och jag älskar mycket med mig själv där vid havet. Det är en jävla bluff att man behöver så mycket, i princip behöver man bara gå runt ett kvarter hela livet om de finns ett kafé och en krog där folk sitter som tänker, funderar och lägger ihop saker och ting.

Livet kan vara enkelt, men det enkla är det svåra.

Jag kollar på Kertesz  bilder, ingen stor produktion, men tjugo av hans bilder räcker för att förändra en människa, kanske bara en bild. Hans blick för skönheten är total, egentligen plåtar han bara skönheten för han älskar Paris och han älskar att plåta och han vill vara amatör. Han vill inte sälja.

En fantastisk blandning i livet, bara positiva saker. Men, att plåta skönhet som han gör är en vilsam arbetsmetod, men SVÅR, för att inte saker och ting ska bli patetiska. MEN, lika viktigt att komma ihåg är att man kan hålla ned produktionen. Kan man nöja sig med 30 bilder i en livstid, trettio bilder som kan förändra en människa, så har man lyckats. Kertesz sa också: Om du kan inspirera folk har du lyckats i livet. Svårare än så behöver det inte vara.