Succes can be devasting....

Tarifa, södra Spanien, på gränsen mot Afrika.

Man kan fundera mycket på bild, fotografi, berättelse. 

Den första punkten som jag aldrig kommer förbi är vikten av att inse att det är ett maratonlopp, en livsuppgift. Det handlar aldrig om den enstaka bilden, utan om vikten av den samlande mängden bilder man tar.

När jag har workshop eller Mentorskap, så försöker jag få folk att inse hur viktigt det är att samla ihop alla bilder man tar, gå igenom dom och analysera vad det handlar om. Bygga upp en liten portfölj av bilder. De enstaka bilderna har sitt värde, de är som skivor, det finns alltid ett spår som är bättre än alla andra låtar på  just den skivan, men det är hela skivan som är grejen. 

Och så är det med bild också. Våran värld är redan så fruktansvärt uppstyckad att vi har svårt att få ihop den och detsamma gäller bilder. Ska man se klart måste man samla i hop dom, se kraften i hela arbetet.

Jag minns känslan av drömmen, hur svår drömmen var då det kom till att realisera den, resa iväg, vara ensam, jobba med känslan av osäkerhet. Ja, egentligen var drömmen aldrig rolig men ändå levde man på den, eftersom den skapade ett sug inom en. Man blev i slutändan lycklig på något vis.

Själv är jag sådan att jag letar arbeten som tar mig förbi det präktiga, in på det lekfulla, däremot är jag inte speciellt intresserad av skildringar av folk som går ner sig i sorgesamt elände. Jag vill se saker som jag kan identifiera mig med och det beror väl på att jag någon gång fick en sådan gen i min uppväxt. Andra har andra gener, ( Gudskelov).

Jag hör ibland folk säga: Vilket fantastiskt hus, här skulle jag kunna skriva en bra bok. Dom har inte fattat att i samma ögonblick du börjar skriva boken finns inte huset kvar längre. Arbetet kommer inifrån.

Det är vind ute, stod i trädgården en timme och snackade med två unga tyska tjejer. De frågade mig om hur det var på sjuttiotalet. Det var ett vackert möte, det må jag säga. Jag sa åt dom att göra revolution, för det måste de göra. Då skrattade de, men såg samtidigt lite löjligt glada ut. Dom fick en citron var i avskedspresent, så nu har jag lagt mig i den framtida revolutionen också.