A normal day...

 Mina dagar är nästan löjligt triviala. Jag vaknar tidigt, två koppar kaffe, beundrar Jens Assurs fina inlägg på Insta. Kollar upp han ålder, 51. Han utsätter sig jävligt mycket fysiskt, skidåkning, cykel vandringar, verkar bli hans sätt att leva och arbeta då han lämnat Stockholm för att åka tillbaka till trakterna där han växte upp runt Åre.

Jag var likadan i hans ålder, toppade som skidåkare vid 65 års ålder. Bilen är nere i stan på verkstaden så efter kaffet cyklar jag ner till stan, 16 km och hämtar ut bilen. Nya dämpare men däcken fram som är ett år gamla är värdelösa och fel för bilen så jag åker till en gummiverkstad och köper två nya sulor fram.

Efter det går bilen som en Ferrari och jag kastar in cykeln i bakluckan och kör hem. Handlar lite mat och äter fisksoppa, sedan blir det fiket en timme. Dödens timme. Läser om Tomas Norström, denna underbare man som jag ofta träffade uppe i Vita bergen där han jobbade i Christer Strömholms gamla kåk. Nu har han dött i cancer, senast jag såg honom piskade han fram med stavar på Folkungagatan. Verkligen saknad, men hans insatser i teatervärlden o på filmduken, typ Jägarna o Pistvakt, kommer aldrig att glömmas.

När jag sitter där kommer polarn och berättar om sin pappa, som behandlas för cancer, att det ser kärvt ut.

Jag har inte så mycket att säga. Då det kommer till död och cancer så är det bara att fejsa att det är en satans motståndare och det går inte att linda in skiten i försiktiga ordalag. Det måste talas klarspråk, allt annat är meningslöst. Det är ett krig helt enkelt. Har man tur och är stark så kanske man klarar det, men risken att det går åt fel håll är lika stor. Det finns ingen moral då det gäller cancer Det är bara ett krig oh inget annat.

Sedan cyklar jag hem från fiket, och det slår mig vilken satans ensamgurka jag blivit. Hur otroligt skönt jag tycker det är att vara ensam. Kommer att tänka på den amerikanske författaren Philip Roth som bodde ensam på landet i tio år, givetvis hade han en tant som lagade mat och städade åt honom, men han satt där och skrev sina underbara böcker. Sedan flyttade ha tillbaka som 80-åring till NY och gav upp litteraturen, tyckte han gjort sitt. 

Mina dagar lever i en oändlig dröm av falska förhoppningar. Idag så tänkte jag att det skulle vara fixardagen, bilen, städa, träffan snickarn fika, i morgon arbetardagen, bild och text, men jag vet hur det blir. I morgon hittar jag på något larvigt som ska göras och sedan är dagen körd.

Och varför det? Varför är det så? Kanske är en anledning till detta som jag gör nu. Skärmarna, att allt sker på skärm. Att allt går ut direkt. Allt genast. Det är nästan så att jag har en kvart på kvällen efter maten då jag är extremt skapande, sedan kommer katten och  ska kramas och så skiter det sig där med,,,,,

Svårt det där,,,