Stockholm, now or never,,,

 

Streetphoto,,,jag har funderat lite på vad det är och en sak är klar: Jag förstår inte vad det är, men en sak är ju klar, man plåtar på streetan,,,

Okej, vi börjar där. Men, är inte sedan fotografen också porträttör, berättare och antropolog...man skildrar känslor och beskriver hur saker och ting just då såg ut,, Jag störde mig också på att så mycket streetphoto är så kontaktlös, typ en tiggare som sitter utanför en tunnelbaneingång med utsträckt hand och någon går förbi utan att ge hen en blick. Det plåtar man tex,,,,vad är det? Var finns relationen, i mitt fall hade jag velat se blicken hos båda, känna känslan osv,,,närhet, frånvaro, det som rör sig i situationen.

Sedan gick jag åter tillbaka till husguden Ed van der Elsken, hans underbara kärleksfulla streetbilder. Och det slog mig att idag behövs de mer än någonsin. Idag behövs det mer än någonsin bilder som relaterar, som lyfter människovärde, som lyfter lusten och så gick jag in och kolla de lite snabbt på mina egna bilder, det blev en snabbsnok, o då kom jag på att en viss dam en gång i tiden ville göra en sthlmsutställning med mig och kanske det snart är läge för en sådan. Eller, som en människa sa till mig för ett tag sedan. Om vi någonsin ska ses i levande livet, så måste man förstå att tiden  håller på att rinna ut, att det finns inte hur mycket tid som helst. 

Det var bra sagt, tyckte jag. Och dessutom mycket sant.