Black dog never dies

 Det fanns ett ställe som hette Svarta katten, låg bortåt där Olof Palmes gata nu ligger. Den gatan hette givetvis något annat på den tiden, Tunnelgatan.

Hela mitt liv är som sprängt i bitar, i minnen. Det kan börja med en blond kvinna på en buss, som bodde i ett kollektiv, sedan är hon borta. Jag förmår inte rulla upp hela historien. Så många resor och så många avsked och återkomster och inga minns jag i sin hela längd.

Svarta Katten, Klarakvarteren. På något vis var allt blött och lite grått, till skillnad från barndomen som aldrig hade annat väder än solen, sol och sand och en del skrapade knän. Här var det mer en repa genom stan som ofta började med att jag passerade pantbanken med en Leica för att få loss nödvändigt kapital för att leva en vecka till. 

Numera gör jag femårsplaner, då handlade det om en vecka i taget. Det fanns aldrig pengar men vi trixade, vi trixade som fan och det löste sig, blev aldrig riktigt jobbigt förrän man skulle låtsas att man blivit vuxen.

Det var mycket bättre att vara ovuxen. Jag var ofta i kvarteren i gamla Klara, ingen fan var på Söder, det var ju becksvart, skittrist. Fanns det en enda krog att räkna med,,,nej, tyvärr.

Jag plockar bland bitarna. Bruden som sov på en brygga i Luleå och kom att hyra min lya under ett år eller mer då jag ständigt var ute på resor. Jag ser henne då och då på gatorna, men hon låtsas inte om mig. Det är i alla fall en skärva som hänger ihop, eller nätterna som inte hade någon gryning. Man kunde när som helst hamna i ett läge, typ höra musik från en lya på bottenvåningen, hoppa in genom fönstret och ramla ner i en säng där ett par ligger och sover, lite svårförklarigt, men ut genom fönstret igen och låtsas som att läget var under kontroll.

Det var de långa promenadernas liv. T-banan gav mig ohygglig ångest och jag gick eller cyklade överallt. Det öppnade upp livet på ett sätt, ett ljus, en dörr, en möjlighet.

Jag har alltid varit en Vagabond, en i rörelse, men skärvorna består fortfarande. Det går inte att plocka ihop bitarna, det har varit för många resor och för många rörelser.

Jag minns när jag köpte min första Leica, i Malmö, det var en sådan där vandring utan mål som slutade med att jag köpte en kamera för alla pengar jag ägde. Nu ägde jag en Leica, en möjlighet. Jag räknade aldrig omöjligheterna. Som tjugoåring hade jag ätit mer skit än de flesta gör på ett helt liv så jag var redan nedmonterad och färdig. Jag hade lagt mina kort i en Leica. Det var ett smart drag, den där jävla plåtbiten gav en mening åt allt, den satte ihop en del av skärvorna, var limmet som man kunde få ihop pusslet med.

Jag minns då jag började träffa fotograferna, deras totala dedikation. Jag vet inte ens hur jag kom att träffa dom, de fanns bara där. På en fest låg Anders i en soffa, ville ta en bild på mig, han ville alltid plåta, hur trött han än var. Jag sparade på minnena för jag visste redan då att jag hade orden i mig, men att jag saknade modet och ron. 

Jag älskade fotograferna, de var så vackra i sitt brinnande. Jag gick gatorna, skärvorna blev allt fler och fler och jag började femtiofem år senare att försöka rulla upp dom. Den blonda på bussen, värmen, men hon ville inte ha mig. En olöslig skärva,,,jag börjar med en annan skärva, nätterna med skinnjackan, ljuden från Gröna Lund som hördes, gatorna lutade alltid nedåt, mot city, som fan inte hette city då, samma gator som lutade åt andra hållet då man skulle hem, men skärvorna, de fanns där, de kom aldrig att limmas ihop, det blev aldrig ett pussel.