Henry Miller spelar bordtennis

Jag tänker på Henry Miller. En scen där han sitter och skriver i Paris, skriver som fan, har inte tid att äta, knatter, knatter, sedan ger han upp, vandrar på gatorna på nätterna med Brassai. Hungrig som fan, kunde stå utanför en krog och slicka sig om munnen, hade inga stålar, Brassai har skrivit en underbar bok om tiden med Miller.

Jag älskar Miller. Allt han gör är så befriat från skuld och ångest och hinder. Han bara gör, alla grejer är inte trevliga grejer, men han gör. Han knullar, han äter, han skriver, han diskuterar, dvs det som är viktigt.

I vårt efterblivna land snackar man om att förlänga arbetstiden tills man blir 67, dvs man ska släcka alla lustar. Alla ska vara slavar så jävla länge som möjligt. Ingen ska tänka en egen tanke. Alla ska gå till fabriken, knega på och dö. Luckan mellan arbetet och döden ska vara två millimeter.

Släpp aldrig på lusten och det är därför jag älskar Miller. Han levde för livet som byggde på lusten. Den enda sanna religionen.

Han lärde mig också en sak. Att man ska försöka se på all dårskap med ett leende, men numera är det inte lätt då fyrtio procent av befolkningen helt verkar ha tappat det.

När Henry Miller blev gammal, blev han ännu värre än en svensk författare som bara dejtar unga kvinns. Han skämdes inte för att ha ett låtsasförhållande med en ung kvinna, samtidigt som hon gnuggade honom på huvudet och tjänade en massa stålar på att vara i Millers närhet, men att han skulle skämmas,,,,knappast, han spelade bordtennis och var kaxig.

En man att beundra och han blev beundrad.

Jag sitter i solen, det är höstdagar som inte ens Gud har kunnat skapa. Hur går det till? Det rinner till överallt, överallt. Det är så solen fungerar. Den väcker andar.

Ett par stannar utanför min mur, amerikanare, arkitekter och vi snackar. De visar intresse för våra hus och de stönar över skönheten och hur välbyggt det är.

Sedan går de och jag har fått nya kompisar. Man måste bjuda på sig själv, man måste ge utav sig självt.

Jag kan inte sluta tänka på Henry, så cool style han hade. Det var väl jazzsnubbarna och damerna som var de coolaste katterna och Henry diggade nog och tog efter. Supercool style,,,

Åh, jag ser hur han sitter där och knattrar och polarn kommer in med två damer som verkar på G och de dricker lite rödtjut och hånglar som fan och sedan går det ut på krogen för någon har pantat något och sedan dansar de och hånglar mer,,,vilket ljuvligt liv. Enda gången i Henry Millers böcker där det går åt helvete är då de dyker upp skandinaviska brudar för de är extremt trista och typ samma sak sa Henri Cartier Bresson om Sverige då han bjöds hit av Expressen för att resa runt och plåta. Det tråkigaste land han någonsin besökt.

Man kan bli ledsen men jag håller på Henry, på lusten, på rätten att inte skämmas för någonting. Man kan skämmas för att man är en svinpäls , men man kan inte skämmas för man har en lust som inte passar de bigotta idioterna. Man kan aldrig skämmas för att man vill leva. Man ska inte heller skämmas för att säga att pension vid 67 är  ett sätt att hålla de döda vid fortsatt död. Låt dem leva, låt dem gå i pension vid sextio. Varför ska en sextioåring jobba? Det finns ju massor med unga som vill jobba men inte får jobb. Vem fan ska man prioritera?

I'm thinking of Henry Miller. A scene where he sits and writes in Paris, writes like hell, does not have time to eat, boys, boys, then he gives up, walks the streets at night with Brassai. Hungry as hell, could stand outside a tavern and lick his mouth, had no jacks, Brassai has written a wonderful book about the time with Miller.

I love Miller. Everything he does is so free from guilt and anxiety and obstacles. He just does, all stuff is not nice stuff, but he does. He fucks, he eats, he writes, he discusses, ie what is important.

In our backward country, there is talk of extending working hours until you reach 67, ie you should quench all desires. Everyone should be slaves for as long as possible. No one should think their own thought. Everyone should go to the factory, kneel down and die. The gap between work and death should be two millimeters.

Never let go of the desire and that's why I love Miller. He lived for life based on lust. The only true religion.

He also taught me one thing. That one should try to look at all the stupidity with a smile, but nowadays it is not easy as forty percent of the population seems to have completely lost it.

When Henry Miller grew old, he became even worse than a Swedish writer who only dates young women. He was not ashamed to have a pretend relationship with a heavy woman, while she rubbed his head and earned a lot of money on being near Miller's, but that he would be ashamed ,,,, hardly, he played table tennis and was cocky.

A man to admire and he was admired.

I'm sitting in the sun, it's autumn days that not even God has been able to create. How does it happen? It flows everywhere, everywhere. This is how the sun works. It awakens spirits.

A couple stops outside my wall, Americans, architects and we talk. They show interest in our houses and they moan about the beauty and how well built it is.

Then they leave and I have made new friends. You have to offer yourself, you have to give of yourself.

I can not stop thinking about Henry, so cool style he had. It was probably the jazz guys and the ladies who were the coolest cats and Henry probably digged and followed. Supercool style ,,,

Oh, I see how he sits there and crackles and the polar bear comes in with two ladies who work on G and they drink a little red howl and kiss like hell and then it goes out to the pub because someone has pawned something and then they dance and kiss more, ,, what a lovely life. The only time in Henry Miller's books where it goes to hell is when they show up Scandinavian girls because they are extremely sad and kind of the same thing Henri Cartier Bresson said about Sweden when he was invited here by Expressen to travel around and record. The most boring country he has ever visited.

You can be sad but I hold on to Henry, to the lust, to the right not to be ashamed of anything. You can be ashamed because you are a pig's fur, but you can not be ashamed because you have a desire that does not suit the bigoted idiots. You can never be ashamed of wanting to live. Nor should one be ashamed to say that retirement at 67 is a way to keep the dead at continued death. Let them live, let them retire at sixty. Why should a sixty-year-old work? There are lots of young people who want to work but do not get a job. Who the hell should you prioritize?